Jag orkar inte komma på fyndiga namn till mina inlägg längre. De handlar inte om något som egentligen är viktigt, roligt eller extraordinärt på något vis. Idag är det måndag så det får inlägget heta.

Jag har haft två lektioner idag. Den första halv ett och den andra tjugo i fyra. Jag har slutat fem. Jag förstår inte hur jag trots denna otroligt slappa dag kan vara så fruktansvärt trött. Jag har egentligen inte rätt till det.
Har hur som helst haft min första spanska lektion idag. Ja jag läser spanska steg ett för jag är lat. Jag orkar inte ta tag i tyska steg 4 sådär ett och ett halvt år efter jag läst steg 3. Detta plus att min lärare i steg3 var urusel, så jag har inte lärt mig något nytt sedan nian. Nej tack. Då tar jag hellre ett enkelt betyg i spanska.
Vad jag dock insåg var att jag verkar vara den enda med noll förkunskaper. Alla andra har antingen läst franska/italienska (vilket är nästan same shit) eller så har de läst spanska på högstadiet och vill som jag ta den enkla vägen till ett betyg. Jag undrar hur dålig jag kommer vara... Oo
Min spanskalärare kommer driva mig till vansinne. Han heter David och pratar med oss som de kanske gjorde då man gick i sjuan. Tack för det.

Har förövrigt sluppit en lååång kväll på ICA. Var meningen (trodde jag) att jag skulle inventera där från 7 och framåt, men då jag kom dit blev jag hemskickad då de tydligen kommit en bra bit (de flesta som inte pluggar till fem började redan fem med inventeringen). Jag klagar inte.

Så jäkla typiskt mig.

Skolan har varit igång i en vecka och jag psykar redan över projektarbetet. Jag är redan fenomenalt stressad över att jag inte gör något. Över att jag inte har någon inspiration. Över att lärarna känner ett behov att var femte minut klämma ur sig att det är viktigt att vi börjar jobba på en gång och inte soskar på och att vi inte ska ödsla någon tid.

Jag har ödslat en vecka och jag är stressad. sen blir jag så jävla förbannad på mig för att jag är stressad. Jag har inte, och har aldrig haft, en hälsosam syn på skolan. Jag är aldrig nöjd med mina prestationer, jag känner alltid att jag inte gett allt och jag känner alltid att jag ligger förbannat efter.
Sedan får jag visserligen mitt MVG och jag kan koppla av några sekunder innan jag börjar stressa upp mig över nästa sak. Denna sommar har jag inte ens haft ledigt utan har hela lovet kunnat stressa över samhällsuppgiften jag fått som trevlig "lovunderhållning".

Saken är den att med projektarbetet har jag (enlig mig själv) full rätt att stressa. Varför bestämde jag mig för att skriva en bok? Jag avskyr att skriva då jag är oinspirerad. Jag hatar att ha sidbegränsningar, jag hatar att vara låst till ett visst ämne (i detta fall Indien) och jag hatar att ha en tidsgräns till då jag måste vara klar. Jag ordbajsar en massa, får ihop en text som jag i slutändan är grymt missnöjd med just för att jag inte var inspirerad utan snarare tvingad att skriva.

Jag gick Litterär gestaltning förra året och då blev jag lite bearbetad i just det här. Där var det mycket man var tvungen skriva. Lägger upp the one and only poem jag någonsin skrivit - skrev den på "tvång" från kursen. Men den personifierar vad jag känner just nu, även om man kan diskutera min förmåga att skriva dikter.

---

Läxa hit, läxa dit, ta i, timmar att plågas i skolan

”Det är allmänbildning”, säger de

du ger järnet, men ett fel, och får IG

 

Retorik, politik och annan samhällsetik

Viktigt att känna till

Bli världsförälder, fadder och skänk pengar

Men bara om du vill

 

Pilates, yoga och meditation

Ger dig en falsk inbillning om själsfrid

Sedan kan du alltid införskaffa dig ett gymkort

Och pumpa muskler då du har tid

 

Middagar ska anordnas

Vännerna ska ses

Tid för dig själv är bara en tom parentes

 

Atkins och GI

Äta äpplen på bio

Nog står man ut

Då vågen visar ”minus tio”

 

Du ska resa överallt för det är din plikt

En tjej från Tipton har varit gullig och fotat kalendrarna. Fastän jag inte var nöjd med mitt resultat då jag väl målade bilden (akrylfärgerna var sjukt jobbiga och ville inte arbeta med mig) så måste jag erkänna att jag är lite stolt och att de gjort ett bra jobb.. ^______^ hah.

Så då är frågan vad som kommer sen. Har några beställningar på tatueringsdesigner jag måste ta tag i. Kanske det. Åh vad underbart det vore att kunna arbeta som professionell konstnär, på något sätt. men jag är nog för girig det.

 

Det spöregnar ute. Jag har fått dåligt med sömn pga täppt näsa och überslemmig hals. Till råga på förkylning har jag pms och ligger och vrider mig i magsmärtor. Käkade värktabletter och mådde lite bättre. Tycker om att det regnar. Då har man en ursäkt för att ligga i badet i två timmar för att sedan avancera till soffan och läsa en bok. Ingen ångest för att göra ingenting. Underbart. Nästan som söndag.

Håller på med Flowers for Algernon, en bok vi läser för engelskan. Den är väldigt speciell, men jag gillar den. Lite samma som jag gillade boken Du sköna nya värld - aldrig något jag spontant skulle läsa men som jag uppskattat väldigt mycket. Det är därför det är roligt att ha kurser där man tvingas läsa. Man vidgar sina vyer.

---

Fick btw höra av en elev på Tipton highschool (som bekant skolan där jag var utbytesstudent) att jag designat omslaget till deras skolkalendrar. Mina reaktioner:
1: Vänta.. va? Hur? Varför?
2: Oj vad smickrande.
3: Får det göra så? Jag menar, får de använda sig av något jag gjort utan att fråga mig? Har jag inga rättigheter eller vad?

Inte för att jag egentligen bryr mig, men har de verkligen laglig rätt att ta den? USA är ju känt för att vara überförsiktiga vad gäller sånt - allt för att inte bli stämda. Men som sagt, jag är mer smickrad än vad jag är upprörd.

då jag vaknar är jag trött. då jag stiger upp är jag trött. då jag anländer till skolan är jag trött. då jag kommer hem från skolan är jag trött. då jag tagit min middagslur är jag trött. klockan nio på kvällen är jag trött. då jag tillsist går och lägger mig är jag närmast död.

Jag förstår inte detta. Eller kanske gör jag det. Jag försöker se tillbaka då denna trötthet började. Var det i samma veva som det blev mörkt ute? Kanske. Är det för att jag slarvar med mina järntabletter? Kanske. Är det på grund av mina ppiller? Kanske. Är det för att jag äter skit och inte rör på mig? kanske. Förmodligen alltihopa i en härlig mix.

Jag måste styra upp mitt liv.

Måndag. Ny vecka. idag var det också starten på det nya skolåret. Jag börjar trean nu. Jag är den där tjejen som enligt 12åriga Helena  var lika vuxen som de andra vuxna - nästan som ens föräldrar. Lustigt nog känner jag mig inte alls så. Jag känner mig likadan nu som jag gjorde då jag kom hem från USA i januari. Jag känner mig ungefär likadan som jag gjorde vid jul i ettan.

Men det är nu det gäller. Samlade i vårat nya hemklassrum träffade jag klassen igen - det var samma människor fast med lite annorlunda frisyrer. Denna klass som är helt annorlunda mot min gamla klass på Råneskolan - här passar jag in, här trivs jag och här känner jag mig trygg. Lustigt att jag bara gått två år (okej, ett och ett halvt) med dem och att jag bara har ett år kvar innan vi alla går skilda vägar.

Papper delades ut. Projektarbete. Vad vill du göra? Tänk fort som fan för imorgon ska du lämna in den första planeringen. Börja föra loggbok. Börja göra research. Soska inte. Indien kommer. Sälj det här och det här. Betala det här och det här. Vaccinera dig. Mot hepatit, men gärna kolera och blablabla och blablabla. Skaffa visum. Hej och hå. Nu kan ni gå för nu kommer ettorna.
Två timmars malande om projektarbete hit, resan dit, schemaändringar och lektioner.

Hur känns det? Som varken eller. Tillbaka i bänken. Jag hoppas jag kommer trivas med mina lektioner. Mitt schema är underbart har jag insett. Från vecka 10 är jag helt ledig på måndagar och kommer bara ha en lektion på ons och fre. Inte klagar jag. Ingen matte kommer jag ha. Inte heller historia. Det är ju värt att fira.

Annars känns allt okej. Förutom det faktum att jag inte är klar med samhällsen för att jag inte finner svaren på frågorna. Nu har jag gjort nästan allt i min makt. Det betyder att jag sökt på internet, jag har RINGT till kommisionens telefonväxel för att jag tänkte få muntliga svar men där blev jag bara skickad tillbaka till samma jävla internetsidor som jag redan sett, och nu har jag även mailat bland annat eu-upplysningen och migrationsverket. Jag orkar inte mer.

Jag, som för ovanlighetens skull inte följt So you think you can dance i år, slår på teven för att ha något att göra medan hårfärgen sätter sig. Vad är oddsen att 1: programmet är på, och 2: de firar 100 avsnitt och har med mina två absoluta favoritdanser från tidigare säsonger.

Kan inte bädda in ett klipp, men spana in dem, för de är grymt bra! Första är klassiska bänkdansen med Travis och Heidi, och den andra är zombiedansen Tyce koreograferade (The ramalama dance)

När jag ändå är inne på ämnet sytycd, spana in "bordsdansen". Tjejen sabra vann faktiskt den säsongen, vilket hon helt klart var värd då hon står för allt vad sytycd gör - tjejen hade bara dansat i 4 år då hon ställde upp, och hon vinner skiten. Otroligt.



Jag tappar andan.

Jag känner mig sjukt oinspirerad till att blogga. Men ändå gör jag det. Varför? Det är som att det inte är för mig egen skull längre, men samtidigt kan jag ju inte säga att det är för någon annans skull heller, särskilt som min blogg inte blir överöst med kommentarer..
Kanske är det som med min Lunarstorm (som jag fortfarande har kvar). Jag har inte hjärta att ta bort den. Jag var liksom Lunaren nr1, och även fast det aldrig varit så att jag varit Kenza på bloggen så har den ändå fungerat som en slags källa där jag får skriva av mig; bara skriva just för att jag älskar att skriva. Även om det jag skrivit har varit sjukt banala saker som vad jag gjort under dagen.

Idag kan jag inte säga vad jag gjort, just för den anledning att jag inte hunnit göra något än. Jag vaknade för en halvtimme sedan. Helt sjukt hur trött jag varit dessa två sista veckor! Varenda ledig dag har jag sovit till tolv, och då har jag ändå gått och lagt mig på humana tider som typ halv tolv. Vilket innebär att jag sovit tolv timmar under natten. Kanske är det så att jag försöker ta igen mig på all den sömn jag inte fått då jag har jobbat på ICA.. Eller så ligger mina blodvärden på botten.

Vad SKA jag göra idag då? Först ska jag färga håret. Det ser för jävla sorgligt ut nu. Bara säga Isabellas kommentar: "Jag brukar inte lägga märke till din utväxt, men nu gör jag det! Är du verkligen sådär ljus på riktigt?". Sen ska jag försöka skriva lite på EUgrejen, även om hela den går åt helvete. Eller det är väl faktafrågorna som går åt fanders för jag hittar inte svaren. Jag vet inte om Mats ens kollat upp om det står svar någonstans? Och visst, det är klart att de finns somewhere på internet eller i någon bok, men då är jag samtidigt för lat för att orka försöka förstå något av den formella skriften som gör att asylpolitik likagärna kunde handla om jordbruket, så mycket säger det mig. 
Sen ska jag in till stan. Har lite tid att döda, ska försöka se om någon vill äta med mig. På kvällen sticker jag till Jonathan på fest. Ska försöka förtränga att skolan börjar på två dagar.

Sover nog i stan till måndag. Det är lika bra då skolan börjar på en skittid som 9, vilket innebär att det inte går någon buss som passar bra. Och jag värderar min sömn. Som ni kanske märkt.

Jag har ett hem under täcket som ingen har ryckt,
jag har det varmt och tryggt
Jag har en lampa vid sängen
Där har du varit på flykt från den svåra terrängen
Det skulle aldrig ha gått, när vi stått på så olika ställen i livet,
men tiden gav oss lite grann ändå
Vi kallar oss vänner, det är svårt att vara när man längtar och känner
som vilka vänner som helst, vilka mänskor som helst ungefär, du kan säga kär

Jag har ett hem bort i skogen, snårigt och svart, där har du aldrig vart
Där faller löven om våren
Där har jag gjort mig en kvart, i dom djupaste snåren
Vi skulle aldrig ha mötts, när vi fötts på så olika delar av världen,
men en fjäril flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga,
den vill slita och rycka som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst
Men ändå, vi ses igen vi två

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm om en lycka så öm för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

Det finns en skugga bland träden, där vi kan ses, där kan det tas och ges
Där har vi nånting tillsammans
Där är skogen rätt gles, där finns ljus lite varstans
Det är en underlig plats, där vi satts på så olika prov med varandra,
två världar ska krocka varje gång vi ses
Vi kan kalla oss kära, det är svårt att säga,
men vi vill vara nära som vilka kära som helst, vilka världar som helst
Eller hur, det måste va nåt strul

Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån
Nånting fladdrar i vinden Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden
Det skulle aldrig ha blåst, om vi låst om vi stängt om våra olika världar,
en fjäril längtar alltid ut igen
Små lätta vingar, som jag lätt skjuter undan,
som jag lätt förringar som vilka vingar som helst, vilka känslor som helst
Rationell, vi kanske ses ikväll

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm om en lycka så öm för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

att fånga en fjäril,
som vill fälla vingarna ut över världen,
en fjäril som flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga,
den vill slita och rycka som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst vilken kärlek som helst, hur som helst

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm om en lycka så öm för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

med bara några dagar kvar under lovet tänkte jag summera denna sommar. om man ska ta det med ett ord kan jag skriva: bäst. Jag har aldrig haft så mycket att göra men jag har heller aldrig haft så kul.

värmen. Gotlandsbesöket där jag fick träffa Linn igen. GBG med Bunny. Jobbat på ICA (från midsommar tills nu, puh). Fester med Sara. Midsommar. Kärlek. Madonna. Tatuering. Hångel. Pengar. Körskola. Andträsket på kvällen en simpel tisdag med lägereld, öl och grilla. Första doppet på Gültza. Och så.. du.

Jag är sjukt less på ICA för tillfället. Jag är less på att ha samma utsikt (godiset och fruktavdelningen) dag ut och dag in. Jag är less på mitt klistrade leende och frasen "Vill du ha det på summan?". På kunderna som lämnar korgar och vagnar överallt och som kastar kvitton som inte är deras överallt. Skolan känns hemskt välkommnande, men det gör ju iofs också pengarna som kommer in på kontot om några dagar. Helt plötsligt kommer det kännas värt att jag inte haft något sommarlov.

Hade i alla fall ett minilov nu denna helg. Klockan åtta i fredags bar det iväg på rälsen. Sjukt trött efter en hel arbetsdag somnade jag och sov i princip alla de 18h som tågresan mot gbg tog (jag vaknade inte ens då de 4 killarna som jag delade kupé med steg av i Bromölla; då sover man hårt).

I gbg träffade jag Bunny (aka Annelie) och hennes mor Malin och hennes pojkvän Micke. Helgen var lysande; shopping, Madonna, Liseberg, tatuering och härligt sällskap.

Trött och sliten efter dödardagen på jobbet (8.15-17.15) åker jag in till stan. Trängs i bussen med alla andra som ska in på LK. Kring sju-halv åtta anländer jag till Tuna efter en någon komplicerad cykeltur med klänning (inga leggins) och klackar. Vidare sedan från Tuna till Porsön. Där var det hyfsat mycket folk. Jag var lite trött men arbetade stadigt med att ge mig själv en sockerkick, vilket fungerade efter ett tag. På Porsön blev det bland annat nakenbad (dock inte av mig) brottning i en uppblåsbar barnpool fylld med skum, ölspel och prat.

Av någon outgrundlig anledning fann jag mig sedan i en taxi på väg in till stan. Jag hade ju liksom propagerat (nästan lite stolt) hur jag skulle dissa LK men tydligen inte. Kom in på ungdom, fick ett guldigt band om armen och yes, jag hade just betalat 250:-. Såg inga artister utan hängde i karaoketältet hela tiden. Där brydde de sig inte om mitt guldiga band som skulle visa att jag var underårig (vilket jag ju inte är men igår kväll var jag det). Blev dans och lite sång och lite prat.

Då ingen i mitt sällskap kunde köra, och då det var omöjligt att få tag i en taxi, så slutade kvällen med att jag, Jonathan och Jeanette gick hela vägen tillbaka till Tuna. Fråga mig inte vad klockan var, jag har ingen aning. Stupade i säng för att vakna några få timmar senare och inse att bussen till Råneå går på femtio minuter. På med gårdagens kläder, gjorde halvt förtvilade försök till att platta till håret som stod som ett fågelbo, upp på cykeln och in till stan.

Sliten, trött och illamående har jag sedan spenderat hela dagen bakom kassan på ICA. Yes.