det är jobbigt att bli väckt när man inte ens ska stiga upp. Pappa stormar in i mitt rum och säger att mamma vill prata med mig, varpå han gormar och LÄGGER PÅ telefonen så jag måste ringa upp. Helt förvirrat. Mamma blir ställd eftersom det hon ville inte var särskilt viktigt alls och att jag just vaknat.
Resultatet är att jag inte kan somna om. Så nu sitter jag här, klockan är halv nio och jag vet inte vad jag ska göra. Se Dexter? Måla ytterligare en Buddhatavla? Jag vet inte. Jag målade en igår och det gick på under 3h. Jag förvånar mig själv. Blev nöjd med resultatet. Kom in i måla-feelingen.

För övrigt har jag varit mycket effektiv på mina skolfria dagar. Jag har börjat träna och jag har skrivit ett kapitel varje dag jag inte har skola. Nu är jag klar med 8 kapitel. It's getting there...

Så jäkla typiskt mig.

Skolan har varit igång i en vecka och jag psykar redan över projektarbetet. Jag är redan fenomenalt stressad över att jag inte gör något. Över att jag inte har någon inspiration. Över att lärarna känner ett behov att var femte minut klämma ur sig att det är viktigt att vi börjar jobba på en gång och inte soskar på och att vi inte ska ödsla någon tid.

Jag har ödslat en vecka och jag är stressad. sen blir jag så jävla förbannad på mig för att jag är stressad. Jag har inte, och har aldrig haft, en hälsosam syn på skolan. Jag är aldrig nöjd med mina prestationer, jag känner alltid att jag inte gett allt och jag känner alltid att jag ligger förbannat efter.
Sedan får jag visserligen mitt MVG och jag kan koppla av några sekunder innan jag börjar stressa upp mig över nästa sak. Denna sommar har jag inte ens haft ledigt utan har hela lovet kunnat stressa över samhällsuppgiften jag fått som trevlig "lovunderhållning".

Saken är den att med projektarbetet har jag (enlig mig själv) full rätt att stressa. Varför bestämde jag mig för att skriva en bok? Jag avskyr att skriva då jag är oinspirerad. Jag hatar att ha sidbegränsningar, jag hatar att vara låst till ett visst ämne (i detta fall Indien) och jag hatar att ha en tidsgräns till då jag måste vara klar. Jag ordbajsar en massa, får ihop en text som jag i slutändan är grymt missnöjd med just för att jag inte var inspirerad utan snarare tvingad att skriva.

Jag gick Litterär gestaltning förra året och då blev jag lite bearbetad i just det här. Där var det mycket man var tvungen skriva. Lägger upp the one and only poem jag någonsin skrivit - skrev den på "tvång" från kursen. Men den personifierar vad jag känner just nu, även om man kan diskutera min förmåga att skriva dikter.

---

Läxa hit, läxa dit, ta i, timmar att plågas i skolan

”Det är allmänbildning”, säger de

du ger järnet, men ett fel, och får IG

 

Retorik, politik och annan samhällsetik

Viktigt att känna till

Bli världsförälder, fadder och skänk pengar

Men bara om du vill

 

Pilates, yoga och meditation

Ger dig en falsk inbillning om själsfrid

Sedan kan du alltid införskaffa dig ett gymkort

Och pumpa muskler då du har tid

 

Middagar ska anordnas

Vännerna ska ses

Tid för dig själv är bara en tom parentes

 

Atkins och GI

Äta äpplen på bio

Nog står man ut

Då vågen visar ”minus tio”

 

Du ska resa överallt för det är din plikt

En tjej från Tipton har varit gullig och fotat kalendrarna. Fastän jag inte var nöjd med mitt resultat då jag väl målade bilden (akrylfärgerna var sjukt jobbiga och ville inte arbeta med mig) så måste jag erkänna att jag är lite stolt och att de gjort ett bra jobb.. ^______^ hah.

Så då är frågan vad som kommer sen. Har några beställningar på tatueringsdesigner jag måste ta tag i. Kanske det. Åh vad underbart det vore att kunna arbeta som professionell konstnär, på något sätt. men jag är nog för girig det.

 

För några veckor sedan fick jag ett rus av kreativitet. Det höll sig kanske 4/5 av hela tavlan. Sen har den legat och dammat i vardagsrummet. Igår tog jag mig i kragen och målade klart den. Men 4/5 (åt vänster) blev klart snyggare än den sista femtedelen då kreativiteten inte var på lika stor topp som då jag gjorde det andra.

   Jag är en person som ofta inte är nöjd med vad jag har. Fast jag kanske inte kan säga att jag inte är nöjd; jag är snarare en sån person som inte inser vad jag har utan som istället suktar efter det som jag kan ha. Om jag har en hund vill jag ha två, om jag far en vecka utomlands vill jag vara där två, om jag får MVG på en uppsats vill jag ha MVG++. Ungefär så.

   Likadant var det för mig i nian. Jag var less på mitt liv; att bo i Råneå, gå skola i Råneå, träffa samma rånebor dag ut och dag in. Jag var less på att allt gick på rutin. Men jag var mest less på skolan.

 

   Mitt skolliv på Råneskolan var aldrig riktigt roligt. Jag har ofta känt mig utanför med resten av eleverna där; jag har andra intressen och därmed fann jag att jag varken hade något att göra med dem eller att prata med dem om. Det var där, mitt i all min “misär” och i min obekvämhet, som jag kom på den fenomenala idén att jag ville åka iväg som utbytesstudent till USA under ett år. Och då jag väl kommit på tanken så fick jag den inte ur mitt huvud. Jag kläckte idén för mina föräldrar, som var rätt tveksamma men som ändå följde med på diverse intervjuer och fyllde i olika papper. Jag tror inte att de trodde att det faktiskt skulle bli av.

   Men helt plötsligt satt jag på planet som lämnade Luleå och Sverige. Jag var på väg, men jag insåg det inte själv. Den sista sommaren var alldeles suddig för mig; jag hade levt som i trans och inte egentligen känt något. Jag tror inte ens jag själv hade insett att jag skulle åka iväg.

                     

   Om det är någon skola vi svenskar känner till mer än vår egen så skulle jag gissa att det är den amerikanska. Vi ser på teve varje dag olika serier eller filmer som utspelar sig i en highschoolmiljö. Vi har dels alla “reality”-program på MTV, men vi har också de fiktiva serierna/filmerna som till exempel One tree hill, The OC, Gilmore girls… Visst, man ska komma ihåg att de är filmade, och säkert väldigt förvrängda, men borde inte allt ha en liten sanning för att man ska kunna relatera till dem? Allt verkar så otroligt, men ändå borde väl en viss det vara sann? För många så är highschoollivet en dröm, och i och med diverse utbytesprogram är den nu uppnåelig.

 

   Såhär med facit i hand kan jag bara kalla mitt halva highschoolår för… en besvikelse. Och jag har även insett vad jag har i Sverige, och vad jag haft och fått. Jag har alltid varit av den mening att jag inte är särskilt politiskt insatt, eller att den svenska skolan har varit för strikt (här menar jag grundskolan). Om man jämför mot USA så är den dock ett himmelrike.

 

   Om jag var tvungen sammanfatta den amerikanska skolan med ett ord skulle det vara mellanstadiet. Dels i dess uppbyggnad, men även i dess attityd. Jag har blivit bortskämd av den svenska gymnasieskolan. Bara en sån sak att kunna lämna skolområdet medan du ännu går i skolan! Eller att kunna anmäla dig själv sjuk, glädjas åt att du har bara en lektion på onsdag, eller inse att du inte är helt körd om du missar en lektion. Nej, den amerikanska skolan tillåter dig inte att lämna området under dagen. Om du är sjuk måste dina föräldrar ringa och anmäla dig, annars får du en varning från rektorn. Om du missar en lektion, då har tio arbetspoäng fallit bort från dina totala “betygspoäng” (glöm bedömning efter tanken - här får du poäng efter allt du gör, och har du tillexempel 90% så får du A). Mitt schema var så att det fanns “A-days” och “B-days”. På A-dagarna hade du fyra olika 1,5h lektioner, och på B-dagarna hade du fyra andra. Sedan började det om (du hade alltså samma schema varannan dag. Just det här gjorde mig tokig och har fått mig att njuta av gymnasiet och variationerna det erbjuder mycket, mycket mer). En annan sak som fick mig att inse hur bra vi har det i Sverige, är lunchen - att inte behöva betala för den. Inte bara var du tvungen betala i USA, utan maten du betalade för var även skit. Jag snackar hamburgare, pizza och chips var och varannan dag. Den maten kan vara god att äta någon gång i månaden, njuta av att äta riktigt flott och onyttigt, men att ha det varenda dag ger dig en helt annan syn på att äta bra.

 

   Jag nämnde tidigare att attityden på highschool är helt annorlunda än i Sverige, dels i hur lärarna behandlar eleverna, men även hur eleverna behandlar varandra. I USA är de vuxna verkligen vuxna, och alla som är under 21 år är barn och är du barn så litar ingen vuxen på dig överhuvudtaget. Som jag sa så du behöver en förälder som sjukanmäler dig, och utöver det måste du tillexempel ha ett pass för att få vistas i korridorerna under lektionstid och är det lunch är det lunch och då är man i kafeterian!

   Jag vet inte var det här bottnar sig. Vem började? Är det föräldrarna, som börjat behandla sina barn som omogna sjuåringar, och att de sedan blivit lärare, eller är det lärarna som kommit på idén att behandla barnen såhär och att det i sin tur smittat av sig till föräldrarna? Eller har det en djupare betydelse, som tillexempel religion? Som bekant är USA ett väldigt religiöst land. Anser man därmed, med religionen som bakgrund, att man inte ska ha fullvärdiga rättigheter och respekt innan man är gift och har familj?

 

   Efter att ha pratat med andra utbytesstudenter inser jag dock att jag hade tur i min placering. I andra stater var det mycket strängare - i South Carolina får du tillexempel inte bära vissa specifika klädesplagg (inga smala axelband på linnen, inga hål i byxorna, inga kjolar högre upp än knäna…). Så Iowa verkade inte vara det mest extrema, men det var nog extremt för mig. Extremt, inte bara av anledningarna jag tagit upp, utan även för att de var amerikaner och jag svensk. Från att ha ansett mig själv som väldigt opolitisk i Sverige till att sitta där i skolbänken och känna mig som en supersocialist. Jag har inte direkt känt att skolan påverkat mina åsikter och val, men indirekt har jag blivit mer aktiv inom samhället och skapat mig mina egna åsikter. Att hamna i ett land där man är väldigt konservativt demokratiska (att ta USA:s mest extrema socialistparti skulle säkert ändå vara mer konservativt än våra Moderater) blev en väldigt obekväm omställning. Jag som svensk hade en mycket klarare syn på var jag stod och vad jag ansåg i olika frågor än mina jämnåriga amerikanska klasskamrater. Där kan jag säga att den svenska skolan ligger långt före; de kan förmedla och lära vidare saker rättvist så att varje elev kan skapa sin egen uppfattning. Amerikanarna däremot levererar antingen för mycket åt en sida istället för att se på frågan opartiskt, eller så är det för opartiska för att de är rädda att bli stämda.

 

   Utbildningsmässigt ligger vi långt före. Vi kanske inte är lika duktiga som de i matte, men vi är verkligen bättre i alla andra frågor. Fast det visste amerikanarna. Många frågade oss om vi tyckte det var enkelt; tydligen hade alla de tidigare utbytesstudenter som varit på skolan ansett att den är blaha blaha i jämförelse med deras egna europeiska. Det var faktiskt en amerikansk elev som sa till mig att vi utbytesstudenter verkar så mycket mer allmänbildade, och hon klagade på den amerikanska skolan som bara lär ut dem information om Amerika och inget mer. Men det är sant! Hur många amerikanare skulle kunna peka ut Sverige på kartan? Enligt dem är Sverige och Schweiz samma sak. Och hur många svenskar skulle i jämförelse kunna peka ut amerikanska stater? Jag tror andelen som kan sätta fingret på Kalifornien eller Texas är större än de amerikaner som kan peka ut Sverige.

 

   Men självklart fanns det saker som jag uppskattade, och som jag anser att den svenska skolan kan ta efter. Kanske inte just gymnasieutbildningen (det skulle aldrig fungera) men särskilt högstadiet. Jag pratar om sammanhållningen. Går du highschool är skolan ditt liv. Är du med i någon idrott, kör eller teatergrupp så gör du det genom skolan. Jag menar nu inte att vi ska slopa alla idrottslag och börja ha dem med skolan (det skulle inte heller fungera), men bara att man kan göra mer saker gemensamt. Det VAR faktiskt väldigt trevligt hela skolan samlades på fredagskvällar och hejade på sitt skollag i “football” (amerikansk fotboll). Eller att man har vissa dagar i skolan då man gör något roligt. Det tycker jag vi gjorde för lite av på högstadiet.

   MEN… i många fall kan det vara den här “sammanhållningen” som skapar “klassystemet” i skolan. Det blir så mycket tydligare vem som är bra på vad och vem som är populär och vem som inte är det. Nog för att det blir tydligast i sportsammanhang (de populära killarna spelade amerikansk fotboll och de populära tjejerna spelade volleyball), men det är ändå en klar nackdel. Fast om man ska jämföra högstadiet med gymnasiet så var det klart mycket tydligare vem som var “inne” och “ute” på högstadiet än det är på gymnasiet. Jag tror att gymnasieskolan är för stor, för utspridd och för individuell för att någon form av popularitetssystem ska kunna bildas. På högstadiet är du mycket mer låst till skolan, till klassen och till människorna. Ännu tydligare kommer detta fram då det är ett litet samhälle där de flesta har känt varandra sedan blöjtiden. Hamnar du i ett fack tidigt i småbyarna stannar man i det facket hela uppväxten; tills du är 18 och börjar på college.  

 

   Amerikanarna var självklart väldigt nyfikna på hur den svenska skolan fungerade, och då jag berättade att våra scheman tillexempel är väldigt varierande, och att vi många gånger kan jobba individuellt “på annan plats” så blev de väldigt fascinerade. De tyckte vårat “highschool” (det vill säga gymnasiet) verkade mer som deras college. Det får mig att börja undra…

   Då jag började högstadiet var det en slags befrielse från att ha gått på mellanstadiet. Du fick mer eget ansvar och du fick göra mycket roligare saker. Då jag började gymnasiet var det i sin tur en befrielse från högstadiet. Här var du nästan vuxen, kurserna var mycket roligare och för en gångs skull fick du träffa människor du har något gemensamt med. Då jag mellan varje steg i skolan känt att “det här är något för mig”, hur kommer jag reagera då jag börjar på universitet? Kommer det vara det absolut ultimata för mig? Det återstår att se, men jag är nyfiken på vad framtiden har att ge mig…

 

   Sammanfattningsvis kan jag säga att inte tycker att hela min vistelse i USA var en besvikelse. Utan den, hade jag då insett hur bra Sverige (och särskilt skolan) är? Hade jag någonsin slutat klaga på skolmaten om jag inte hade fått uppleva hur det var att betala 300 kronor i månaden för en skolmat som jag egentligen inte ville äta? Nej, besvikelsen jag har är nog mest för att jag känner att jag inte fick ut det jag ville för mina surt förvärvade pengar och att det inte var så fantastiskt och så fräscht som jag förväntat mig. Jag ville komma ur min rutin i Sverige, men jag bytte bara ut den mot en rutin i USA, och ärligt talat så föredrar jag rutinen där jag faktiskt känner mig hemma, inte bara förtryckt och vilsen. Självklart har jag fortfarande saker jag tycker kan bli bättre med den svenska skolan; tillexempel anser jag att vi bör fokusera mer på individen än på hela gruppen, inte bara i sammanhang där individen ligger under den allmänna nivån utan även där den är högre. Har man alltför lätt för sig tycker jag man borde få möjligheter att läsa kurser intensivt så att den personen också kan stimuleras. Dessutom anser jag att lärare i ALLA fall SKA ge eleven det betyg de förtjänar. Särskilt på Råneskolan fick jag i många fall höra att lärare inte vågade ge MVG eftersom de var rädd att man skulle slappna av och sjunka i sina prestationer. Själv anser jag att effekten blir motsatt. Har jag kämpat för att uppnå MVG och förtjänar jag att få det, så vill jag ha det på en gång. Vad är annars vitsen att kämpa om jag inte får det jag förtjänar?

   Nej, den svenska skolan har fortfarande sina luckor, men jag hittar betydligt färre nu än innan jag for. USA var inte fantastiskt, men det fick mig att inse vad jag har hemma i Sverige. Det fick mig att inse vad som betyder något för mig. Och i och med det så var den resan det mest betydelsefulla jag upplevt i mitt liv.

 

Klickade runt lite på datorn för att rensa bort lite skit bland alla mina filer. Hittade en fanfic om Harry Potter som jag skrev mellan den sjätte och sjunde boken. Den var då gudars lång! Jag kommer ihåg hur jag hade en följetong på den på min Harry Potter-klubb på Lunarstorm och la in varje nytt kapitel i ett forum. Här är inledningen.

---

    Mörkret låg tungt över de snöiga markerna. Det var nästan helt tyst, förutom några enstaka ylanden som hördes från den stora skogen intill de högresta grindarna som tornade upp sig som en massiv, svart barriär. Man kunde bara svagt urskilja vildsvinen som var flankerade högt uppe på sidan om grinddörrarna. Några kilometer bort åt söder kunde man se inbjudande ljus från en liten by, och om man såg åt norr kunde man se ett majestätiskt, enormt slott med otaliga tinnar och torn.
    ”Lumos”
    En viskande röst hördes. Sedan tändes ett ljus i änden på en smal pinne och lyste upp en kvinna som stod och lutade sig mot grindarna. Hon var lång och slank med pärlvit hy och långt, svart hår. Hon var onekligen mycket vacker, men något i hennes ögon verkade fattas, den där gnistan av liv och hopp syntes inte till. Hon såg härjad och trött ut och hon darrade lätt i kylan.
    Kvinnan verkade vänta på något; hon vände sig om då och då mot det stora slottet och höjde sin trollstav för att försöka se efter något som inte fanns där.
    Hon stod där i den påtagliga kylan i nästan en timme innan något hände. Ett hasande ljud från andra sidan grindarna hördes. Kvinnan snurrade runt, höjde sin stav igen och frågade lågt:
    ”Herre… är det ni?”
    Hon fick inget svar. Nervöst kisade hon mot den svarta skepnad som kom emot henne. Sedan föll hon baklänges då grindarna plötsligt slogs upp. Hon skrek till och slängde ut ena armen för att hejda fallet. Ett högt ”pang!” hördes och något kom körande bara någon centimeter från kvinnans huvud. Hon skrek igen och slog armarna om sig. Stället badade plötsligt i ljus. Från sin plats nere på marken kunde kvinnan se hur ett par fötter slog i marken och hon hörde en röst säga:
    ”Välkommer till Nattbussen, transportmedel för vilsekomna trollkarlar och häxor. Mitt namn är Ernie och jag är er…”
    ”Tack, men vi behöver ingen hjälp!” fräste en röst på andra sidan om kvinnan och hon rullade runt på rygg för att stirra upp på den högresta man som stod vid den vidöppna grinden. Utan att ge henne en blick sträckte mannen fram en hand mot henne som hon tacksamt grep. De långa, kalla fingrarna slöts om hennes handled och hon tog sig mödosamt upp.
    ”Tack”, mumlade hon och borstade bort snö från sin klädnad.
    ”Öh, ursäkta…” Mannen som hette Ernie tog ett tveksamt steg fram mot dem medan han rätade till sina tjocka glasögon. Kvinnan kastade en snabb blick på honom.
    ”Vi behöver ingen hjälp” sa hon hastigt.
    ”Men du stack ut din stav å så, va? Det är så man gör då man kallar på Nattbussen” påpekade Ernie dumt.
    ”Hör du inte vad vi säger?!” morrade mannen som hjälpt kvinnan upp. ”Kör bara härifrån nu, så slipper någon bli skadad…”
    Han sköt kvinnan åt sidan och höjde hotfullt en stav som han höll i sin hand. Ernie bleknade.
    ”Javisst, sir”, sa han förskräckt och backade snabbt bakåt. ”Visst, vi far nu.”
    Han hoppade in i en ilsket lilafärgad buss som stod parkerad bakom honom, och med ytterligare ett ljudligt ”pang!” var den borta.
    ”Det där var förbannat onödigt, Felicity.”
    Den långa mannen vände sig mot kvinnan, som tydligen hette Felicity, med en irriterad min. Nu när det återigen bara var hennes trollstav som lyste var mannens huvförklädda huvud dunkelt och otydligt, men man kunde ana ett par blodsprängda ögon som glittrade i det vita ansiktet.
    ”Hade du bara sagt att det var du så hade jag självklart backat bort från grindarna”, sa Felicity kyligt.
    Mannen gjorde en plötsligt rörelse med sin högra arm, och Felicity tog ett chockat steg bakåt.
    ”Understå dig inte att vara otrevlig mot mig”, väste mannen och grep tag om Felicitys armled.
    Felicity kved till.
    “Nej, förlåt, jag ska inte…”
    ”Jag tog med dig hit för att jag håller av dig mycket mer. Inte som de andra patrasken. Men om du ska börja bli näsvis kanske jag inte behöver dig längre… Jag har tjänare som mer tacksamt skulle följa mig på mina uppdrag.”
    ”Jag förstår herre. Jag lovar, det är en ära för mig att ha blivit utvald. Jag är din trognaste… Jag…”
    Mannen släppte Felicitys arm med ett hånfullt skratt. Han höjde sin hand med de där onormalt långa fingrarna och strök med dem utmed Felicitys bleka kind. Hon rös till.
    ”Jag vet, Felicity. Du är ovärderlig för mig. Förstår du det?”
    ”Herre…”
    Felicity slöt sina ögon och böjde sig fram. Då hennes tunna läppar mötte mannens kalla kände hon hur det stack till i hennes underarm, men hon brydde sig inte om det.
    ”Hur gick det, förresten?” mumlade hon och lutade sitt huvud mot mannens axel.
    ”Å…” Han dröjde, och sa sedan med föraktfull röst. ”Dumbledore vet inte vad han har gjort. Han tror att han är så stor, god och vis med sitt babblande om kärlek. Han ska allt få se. Han ska få ångra sig.”
    ”Du fick alltså inte tjänsten?”
    Det glimmade till av ett rött sken i mannens ögon.
    ”Nej”, sa han kallt. ”Inte den här gången. Och ingen ska få den någon annan gång heller.”
    Och med det otydliga svaret gjorde han sig lös från Felicity, höjde sin trollstav och försvann. Felicity stirrade på den fläck där han senast stått och försökte förstå vad han menat. Men sedan suckade hon, höjde sin egen stav och försvann, hon också.

    Omgivningarna blev plötsligt kolsvarta. Ett ljus tändes och lyste upp en kvinna. Det var Felicity, men hon såg äldre ut än hon gjort innan. Hon var mycket magrare, och hon hade mörka ringar under sina ögon. Hon var inte brydd om mörkret som slukade hennes sidor, det verkade ha varit väntat. Hon höjde blicken uppåt, och med ett litet ryck vid hennes navel susade hon iväg.

Jag vaknade helt sanslöst klockan nio idag! Så nu är klockan halv tre och jag har hunnit vara relativt duktig idag. Jag har varit ute och sprungit (förtjänar minst tre !!!) på elljusspåret med hundarna. Väldigt sporrande, dels för att Bella sitter i koppel och hon drar som ett as (hon är dubbeltrubbel, därav kopplet - är hon lös springer hon iväg ut i skogen och är borta i typ en timme, plus det faktum att hon löper just nu så hon sitter fast) och dels för att om man springer för långsamt blir man uppäten av alla mygg. Ärligt talat, elljusspår tillsammans med lite halvsvettig, saltluktande människa är typ myggornas näste.

Jag har även målat klart en tavla. Denna tog uppskattningsvis 4h att göra. Jag vet inte vad det är med mig och att måla - jag blir helt vild och penslarna bara svischar fram och tillbaka över duken. Dock vet jag inte ännu om jag kan kalla den färdig, och därför har jag inte signerat den.



Snart ska jag med bussen till stan för att spana in lite kläder. Ikväll är det biotajm.

jag har en vän som heter Sara. sara har en pojkvän som heter Fredrik. Jag har ritat av Sara och Fredrik. Här är resultatet.

Jag sitter hemma, tuggar på mina favoritgodisar Zoo och Fruxo. Jag har kommit på att min godissmak verkligen är förskola. Jag vet inte, jag gillar dels smaken på dem men sen är de så små och lätta att du kan ta jättemånga och priset stannar lågt. Skitbra, eller hur?

Denna blogg kommer snart rulla igång. Så fort designen är klar så ska jag börja lägga lite mer tid här.

Jag längtar som ett as till sommaren. Då kan jag börja måla igen utan att ha ångest. Fast det lär jag ju ändå ha, eftersom jag kommer känna att all den tid jag bara lever borde ägnas åt nogrann studering av körkortsteorin.

Jag är sugen på att måla en häst. Jag har en grej för dem. Jag älskar att de är så smäckra; hur deras muskler formas då de springer, alla deras linjer och deras glans, och hur man kan göra bilden "vild" för att poängtera deras fladdrande man och deras hastighet.