Vinna eller förlora
Hockey.
Det är som en hockeymatch.
Det är så det känns.
En hockeymatch där man inte kan säga att man vunnit förrän slutsignalen gått.
Där spelet kan vända så fort som på en sekund, för att sedan vända igen.
Slutsignalen är så nära nu. Så nära att man nästan kan ta på den, se den, höra den och känna den. Mitt rum gapar tomt och i systerns rum står banankartongerna fulla och färdigpackade. Hoppfulla. Jag kan inte låta bli att känna mig nervös då jag tänker på kartongerna. Man ska inte ta ut segern i förskott, det vet vem som helst. Gör man det så slappnar man av och helt plötsligt gör motståndarna mål. Jag är så rädd att de ska göra mål för det kommer göra fruktansvärt ont i mig att packa upp de där kartongerna igen om de inte tagit sig dit de ska. Gör motståndarna mål så kommer jag förintas.
Det är så orättvist. Matchen är inte över än, det står fortfarande 0-0 men för att vinna måste vi låta slutsignalen ringa och tiden gå ut. Det behöver inte motståndarna. Allt de behöver göra är att sätta pucken mitt i krysset och så är matchen över för alltid.
Kan man tro på ödet fastän man inte tror på Gud? Jag vill tro på ödet men vågar inte riktigt. Jag har drabbats av otur för många gånger för att känna ett starkt hopp. Snarare känner jag mig pessimistisk, lite halvt besegrad. Förmodligen känner jag så för min tidigare historia men också för min stora prestationsångest som verkar följa mig i varje vrå av mitt liv. Varför skulle någon som jag kunna lyckas? Varför skulle någon som jag kunna vinna?
Det är fortfarande många dagar, timmar och sekunder som behöver spelas. Många andetag kvar att andas och många hjärtslag kvar att slås. Det är inte över för mig och för oss förrän jag ser dig komma nerför rulltrappan på Kallax. När jag ser dig där, när jag får ta på dig, känna din doft och din värme igen, då vet jag att vi har vunnit.