Klickade runt lite på datorn för att rensa bort lite skit bland alla mina filer. Hittade en fanfic om Harry Potter som jag skrev mellan den sjätte och sjunde boken. Den var då gudars lång! Jag kommer ihåg hur jag hade en följetong på den på min Harry Potter-klubb på Lunarstorm och la in varje nytt kapitel i ett forum. Här är inledningen.

---

    Mörkret låg tungt över de snöiga markerna. Det var nästan helt tyst, förutom några enstaka ylanden som hördes från den stora skogen intill de högresta grindarna som tornade upp sig som en massiv, svart barriär. Man kunde bara svagt urskilja vildsvinen som var flankerade högt uppe på sidan om grinddörrarna. Några kilometer bort åt söder kunde man se inbjudande ljus från en liten by, och om man såg åt norr kunde man se ett majestätiskt, enormt slott med otaliga tinnar och torn.
    ”Lumos”
    En viskande röst hördes. Sedan tändes ett ljus i änden på en smal pinne och lyste upp en kvinna som stod och lutade sig mot grindarna. Hon var lång och slank med pärlvit hy och långt, svart hår. Hon var onekligen mycket vacker, men något i hennes ögon verkade fattas, den där gnistan av liv och hopp syntes inte till. Hon såg härjad och trött ut och hon darrade lätt i kylan.
    Kvinnan verkade vänta på något; hon vände sig om då och då mot det stora slottet och höjde sin trollstav för att försöka se efter något som inte fanns där.
    Hon stod där i den påtagliga kylan i nästan en timme innan något hände. Ett hasande ljud från andra sidan grindarna hördes. Kvinnan snurrade runt, höjde sin stav igen och frågade lågt:
    ”Herre… är det ni?”
    Hon fick inget svar. Nervöst kisade hon mot den svarta skepnad som kom emot henne. Sedan föll hon baklänges då grindarna plötsligt slogs upp. Hon skrek till och slängde ut ena armen för att hejda fallet. Ett högt ”pang!” hördes och något kom körande bara någon centimeter från kvinnans huvud. Hon skrek igen och slog armarna om sig. Stället badade plötsligt i ljus. Från sin plats nere på marken kunde kvinnan se hur ett par fötter slog i marken och hon hörde en röst säga:
    ”Välkommer till Nattbussen, transportmedel för vilsekomna trollkarlar och häxor. Mitt namn är Ernie och jag är er…”
    ”Tack, men vi behöver ingen hjälp!” fräste en röst på andra sidan om kvinnan och hon rullade runt på rygg för att stirra upp på den högresta man som stod vid den vidöppna grinden. Utan att ge henne en blick sträckte mannen fram en hand mot henne som hon tacksamt grep. De långa, kalla fingrarna slöts om hennes handled och hon tog sig mödosamt upp.
    ”Tack”, mumlade hon och borstade bort snö från sin klädnad.
    ”Öh, ursäkta…” Mannen som hette Ernie tog ett tveksamt steg fram mot dem medan han rätade till sina tjocka glasögon. Kvinnan kastade en snabb blick på honom.
    ”Vi behöver ingen hjälp” sa hon hastigt.
    ”Men du stack ut din stav å så, va? Det är så man gör då man kallar på Nattbussen” påpekade Ernie dumt.
    ”Hör du inte vad vi säger?!” morrade mannen som hjälpt kvinnan upp. ”Kör bara härifrån nu, så slipper någon bli skadad…”
    Han sköt kvinnan åt sidan och höjde hotfullt en stav som han höll i sin hand. Ernie bleknade.
    ”Javisst, sir”, sa han förskräckt och backade snabbt bakåt. ”Visst, vi far nu.”
    Han hoppade in i en ilsket lilafärgad buss som stod parkerad bakom honom, och med ytterligare ett ljudligt ”pang!” var den borta.
    ”Det där var förbannat onödigt, Felicity.”
    Den långa mannen vände sig mot kvinnan, som tydligen hette Felicity, med en irriterad min. Nu när det återigen bara var hennes trollstav som lyste var mannens huvförklädda huvud dunkelt och otydligt, men man kunde ana ett par blodsprängda ögon som glittrade i det vita ansiktet.
    ”Hade du bara sagt att det var du så hade jag självklart backat bort från grindarna”, sa Felicity kyligt.
    Mannen gjorde en plötsligt rörelse med sin högra arm, och Felicity tog ett chockat steg bakåt.
    ”Understå dig inte att vara otrevlig mot mig”, väste mannen och grep tag om Felicitys armled.
    Felicity kved till.
    “Nej, förlåt, jag ska inte…”
    ”Jag tog med dig hit för att jag håller av dig mycket mer. Inte som de andra patrasken. Men om du ska börja bli näsvis kanske jag inte behöver dig längre… Jag har tjänare som mer tacksamt skulle följa mig på mina uppdrag.”
    ”Jag förstår herre. Jag lovar, det är en ära för mig att ha blivit utvald. Jag är din trognaste… Jag…”
    Mannen släppte Felicitys arm med ett hånfullt skratt. Han höjde sin hand med de där onormalt långa fingrarna och strök med dem utmed Felicitys bleka kind. Hon rös till.
    ”Jag vet, Felicity. Du är ovärderlig för mig. Förstår du det?”
    ”Herre…”
    Felicity slöt sina ögon och böjde sig fram. Då hennes tunna läppar mötte mannens kalla kände hon hur det stack till i hennes underarm, men hon brydde sig inte om det.
    ”Hur gick det, förresten?” mumlade hon och lutade sitt huvud mot mannens axel.
    ”Å…” Han dröjde, och sa sedan med föraktfull röst. ”Dumbledore vet inte vad han har gjort. Han tror att han är så stor, god och vis med sitt babblande om kärlek. Han ska allt få se. Han ska få ångra sig.”
    ”Du fick alltså inte tjänsten?”
    Det glimmade till av ett rött sken i mannens ögon.
    ”Nej”, sa han kallt. ”Inte den här gången. Och ingen ska få den någon annan gång heller.”
    Och med det otydliga svaret gjorde han sig lös från Felicity, höjde sin trollstav och försvann. Felicity stirrade på den fläck där han senast stått och försökte förstå vad han menat. Men sedan suckade hon, höjde sin egen stav och försvann, hon också.

    Omgivningarna blev plötsligt kolsvarta. Ett ljus tändes och lyste upp en kvinna. Det var Felicity, men hon såg äldre ut än hon gjort innan. Hon var mycket magrare, och hon hade mörka ringar under sina ögon. Hon var inte brydd om mörkret som slukade hennes sidor, det verkade ha varit väntat. Hon höjde blicken uppåt, och med ett litet ryck vid hennes navel susade hon iväg.