Jag är en person som ofta inte är nöjd med vad jag har. Fast jag kanske inte kan säga att jag inte är nöjd; jag är snarare en sån person som inte inser vad jag har utan som istället suktar efter det som jag kan ha. Om jag har en hund vill jag ha två, om jag far en vecka utomlands vill jag vara där två, om jag får MVG på en uppsats vill jag ha MVG++. Ungefär så.

   Likadant var det för mig i nian. Jag var less på mitt liv; att bo i Råneå, gå skola i Råneå, träffa samma rånebor dag ut och dag in. Jag var less på att allt gick på rutin. Men jag var mest less på skolan.

   Mitt skolliv på Råneskolan var aldrig riktigt roligt. Jag har ofta känt mig utanför med resten av eleverna där; jag har andra intressen och därmed fann jag att jag varken hade något att göra med dem eller att prata med dem om. Det var där, mitt i all min “misär” och i min obekvämhet, som jag kom på den fenomenala idén att jag ville åka iväg som utbytesstudent till USA under ett år. Och då jag väl kommit på tanken så fick jag den inte ur mitt huvud. Jag kläckte idén för mina föräldrar, som var rätt tveksamma men som ändå följde med på diverse intervjuer och fyllde i olika papper. Jag tror inte att de trodde att det faktiskt skulle bli av.

   Men helt plötsligt satt jag på planet som lämnade Luleå och Sverige. Jag var på väg, men jag insåg det inte själv. Den sista sommaren var alldeles suddig för mig; jag hade levt som i trans och inte egentligen känt något. Jag tror inte ens jag själv hade insett att jag skulle åka iväg.

   Om det är någon skola vi svenskar känner till mer än vår egen så skulle jag gissa att det är den amerikanska. Vi ser på teve varje dag olika serier eller filmer som utspelar sig i en highschoolmiljö. Vi har dels alla “reality”-program på MTV, men vi har också de fiktiva serierna/filmerna som till exempel One tree hill, The OC, Gilmore girls… Visst, man ska komma ihåg att de är filmade, och säkert väldigt förvrängda, men borde inte allt ha en liten sanning för att man ska kunna relatera till dem? Allt verkar så otroligt, men ändå borde väl en viss det vara sann? För många så är highschoollivet en dröm, och i och med diverse utbytesprogram är den nu uppnåelig.

   Såhär med facit i hand kan jag bara kalla mitt halva highschoolår för… en besvikelse. Och jag har även insett vad jag har i Sverige, och vad jag haft och fått. Jag har alltid varit av den mening att jag inte är särskilt politiskt insatt, eller att den svenska skolan har varit för strikt (här menar jag grundskolan). Om man jämför mot USA så är den dock ett himmelrike.

   Om jag var tvungen sammanfatta den amerikanska skolan med ett ord skulle det vara mellanstadiet. Dels i dess uppbyggnad, men även i dess attityd. Jag har blivit bortskämd av den svenska gymnasieskolan. Bara en sån sak att kunna lämna skolområdet medan du ännu går i skolan! Eller att kunna anmäla dig själv sjuk, glädjas åt att du har bara en lektion på onsdag, eller inse att du inte är helt körd om du missar en lektion. Nej, den amerikanska skolan tillåter dig inte att lämna området under dagen. Om du är sjuk måste dina föräldrar ringa och anmäla dig, annars får du en varning från rektorn. Om du missar en lektion, då har tio arbetspoäng fallit bort från dina totala “betygspoäng” (glöm bedömning efter tanken - här får du poäng efter allt du gör, och har du tillexempel 90% så får du A). Mitt schema var så att det fanns “A-days” och “B-days”. På A-dagarna hade du fyra olika 1,5h lektioner, och på B-dagarna hade du fyra andra. Sedan började det om (du hade alltså samma schema varannan dag. Just det här gjorde mig tokig och har fått mig att njuta av gymnasiet och variationerna det erbjuder mycket, mycket mer). En annan sak som fick mig att inse hur bra vi har det i Sverige, är lunchen - att inte behöva betala för den. Inte bara var du tvungen betala i USA, utan maten du betalade för var även skit. Jag snackar hamburgare, pizza och chips var och varannan dag. Den maten kan vara god att äta någon gång i månaden, njuta av att äta riktigt flott och onyttigt, men att ha det varenda dag ger dig en helt annan syn på att äta bra.

   Jag nämnde tidigare att attityden på highschool är helt annorlunda än i Sverige, dels i hur lärarna behandlar eleverna, men även hur eleverna behandlar varandra. I USA är de vuxna verkligen vuxna, och alla som är under 21 år är barn och är du barn så litar ingen vuxen på dig överhuvudtaget. Som jag sa så du behöver en förälder som sjukanmäler dig, och utöver det måste du tillexempel ha ett pass för att få vistas i korridorerna under lektionstid och är det lunch är det lunch och då är man i kafeterian!

   Jag vet inte var det här bottnar sig. Vem började? Är det föräldrarna, som börjat behandla sina barn som omogna sjuåringar, och att de sedan blivit lärare, eller är det lärarna som kommit på idén att behandla barnen såhär och att det i sin tur smittat av sig till föräldrarna? Eller har det en djupare betydelse, som tillexempel religion? Som bekant är USA ett väldigt religiöst land. Anser man därmed, med religionen som bakgrund, att man inte ska ha fullvärdiga rättigheter och respekt innan man är gift och har familj?

   Efter att ha pratat med andra utbytesstudenter inser jag dock att jag hade tur i min placering. I andra stater var det mycket strängare - i South Carolina får du tillexempel inte bära vissa specifika klädesplagg (inga smala axelband på linnen, inga hål i byxorna, inga kjolar högre upp än knäna…). Så Iowa verkade inte vara det mest extrema, men det var nog extremt för mig. Extremt, inte bara av anledningarna jag tagit upp, utan även för att de var amerikaner och jag svensk. Från att ha ansett mig själv som väldigt opolitisk i Sverige till att sitta där i skolbänken och känna mig som en supersocialist. Jag har inte direkt känt att skolan påverkat mina åsikter och val, men indirekt har jag blivit mer aktiv inom samhället och skapat mig mina egna åsikter. Att hamna i ett land där man är väldigt konservativt demokratiska (att ta USA:s mest extrema socialistparti skulle säkert ändå vara mer konservativt än våra Moderater) blev en väldigt obekväm omställning. Jag som svensk hade en mycket klarare syn på var jag stod och vad jag ansåg i olika frågor än mina jämnåriga amerikanska klasskamrater. Där kan jag säga att den svenska skolan ligger långt före; de kan förmedla och lära vidare saker rättvist så att varje elev kan skapa sin egen uppfattning. Amerikanarna däremot levererar antingen för mycket åt en sida istället för att se på frågan opartiskt, eller så är det för opartiska för att de är rädda att bli stämda.

   Utbildningsmässigt ligger vi långt före. Vi kanske inte är lika duktiga som de i matte, men vi är verkligen bättre i alla andra frågor. Fast det visste amerikanarna. Många frågade oss om vi tyckte det var enkelt; tydligen hade alla de tidigare utbytesstudenter som varit på skolan ansett att den är blaha blaha i jämförelse med deras egna europeiska. Det var faktiskt en amerikansk elev som sa till mig att vi utbytesstudenter verkar så mycket mer allmänbildade, och hon klagade på den amerikanska skolan som bara lär ut dem information om Amerika och inget mer. Men det är sant! Hur många amerikanare skulle kunna peka ut Sverige på kartan? Enligt dem är Sverige och Schweiz samma sak. Och hur många svenskar skulle i jämförelse kunna peka ut amerikanska stater? Jag tror andelen som kan sätta fingret på Kalifornien eller Texas är större än de amerikaner som kan peka ut Sverige.

   Men självklart fanns det saker som jag uppskattade, och som jag anser att den svenska skolan kan ta efter. Kanske inte just gymnasieutbildningen (det skulle aldrig fungera) men särskilt högstadiet. Jag pratar om sammanhållningen. Går du highschool är skolan ditt liv. Är du med i någon idrott, kör eller teatergrupp så gör du det genom skolan. Jag menar nu inte att vi ska slopa alla idrottslag och börja ha dem med skolan (det skulle inte heller fungera), men bara att man kan göra mer saker gemensamt. Det VAR faktiskt väldigt trevligt hela skolan samlades på fredagskvällar och hejade på sitt skollag i “football” (amerikansk fotboll). Eller att man har vissa dagar i skolan då man gör något roligt. Det tycker jag vi gjorde för lite av på högstadiet.

   MEN… i många fall kan det vara den här “sammanhållningen” som skapar “klassystemet” i skolan. Det blir så mycket tydligare vem som är bra på vad och vem som är populär och vem som inte är det. Nog för att det blir tydligast i sportsammanhang (de populära killarna spelade amerikansk fotboll och de populära tjejerna spelade volleyball), men det är ändå en klar nackdel. Fast om man ska jämföra högstadiet med gymnasiet så var det klart mycket tydligare vem som var “inne” och “ute” på högstadiet än det är på gymnasiet. Jag tror att gymnasieskolan är för stor, för utspridd och för individuell för att någon form av popularitetssystem ska kunna bildas. På högstadiet är du mycket mer låst till skolan, till klassen och till människorna. Ännu tydligare kommer detta fram då det är ett litet samhälle där de flesta har känt varandra sedan blöjtiden. Hamnar du i ett fack tidigt i småbyarna stannar man i det facket hela uppväxten; tills du är 18 och börjar på college.  

   Amerikanarna var självklart väldigt nyfikna på hur den svenska skolan fungerade, och då jag berättade att våra scheman tillexempel är väldigt varierande, och att vi många gånger kan jobba individuellt “på annan plats” så blev de väldigt fascinerade. De tyckte vårat “highschool” (det vill säga gymnasiet) verkade mer som deras college. Det får mig att börja undra…

   Då jag började högstadiet var det en slags befrielse från att ha gått på mellanstadiet. Du fick mer eget ansvar och du fick göra mycket roligare saker. Då jag började gymnasiet var det i sin tur en befrielse från högstadiet. Här var du nästan vuxen, kurserna var mycket roligare och för en gångs skull fick du träffa människor du har något gemensamt med. Då jag mellan varje steg i skolan känt att “det här är något för mig”, hur kommer jag reagera då jag börjar på universitet? Kommer det vara det absolut ultimata för mig? Det återstår att se, men jag är nyfiken på vad framtiden har att ge mig…

   Sammanfattningsvis kan jag säga att inte tycker att hela min vistelse i USA var en besvikelse. Utan den, hade jag då insett hur bra Sverige (och särskilt skolan) är? Hade jag någonsin slutat klaga på skolmaten om jag inte hade fått uppleva hur det var att betala 300 kronor i månaden för en skolmat som jag egentligen inte ville äta? Nej, besvikelsen jag har är nog mest för att jag känner att jag inte fick ut det jag ville för mina surt förvärvade pengar och att det inte var så fantastiskt och så fräscht som jag förväntat mig. Jag ville komma ur min rutin i Sverige, men jag bytte bara ut den mot en rutin i USA, och ärligt talat så föredrar jag rutinen där jag faktiskt känner mig hemma, inte bara förtryckt och vilsen. Självklart har jag fortfarande saker jag tycker kan bli bättre med den svenska skolan; tillexempel anser jag att vi bör fokusera mer på individen än på hela gruppen, inte bara i sammanhang där individen ligger under den allmänna nivån utan även där den är högre. Har man alltför lätt för sig tycker jag man borde få möjligheter att läsa kurser intensivt så att den personen också kan stimuleras. Dessutom anser jag att lärare i ALLA fall SKA ge eleven det betyg de förtjänar. Särskilt på Råneskolan fick jag i många fall höra att lärare inte vågade ge MVG eftersom de var rädd att man skulle slappna av och sjunka i sina prestationer. Själv anser jag att effekten blir motsatt. Har jag kämpat för att uppnå MVG och förtjänar jag att få det, så vill jag ha det på en gång. Vad är annars vitsen att kämpa om jag inte får det jag förtjänar?

   Nej, den svenska skolan har fortfarande sina luckor, men jag hittar betydligt färre nu än innan jag for. USA var inte fantastiskt, men det fick mig att inse vad jag har hemma i Sverige. Det fick mig att inse vad som betyder något för mig. Och i och med det så var den resan det mest betydelsefulla jag upplevt i mitt liv.