Det är mörkt ute. Du är på väg hem, ensam. Stadens buller har avtagit; nu hörs den bara som ett dovt bakgrundsljud, som knappt tänkbar musik till just denna scen. Enstaka bilar kör förbi dig. Vissa kör fort, vissa kör långsamt, vissa spelar dunkande musik, vissa kör utan att man lägger märke till dem överhuvudtaget.

      Det är långt kvar tills du är hemma. Den tomma trotoaren är halvmörk, upplysta av orangeaktiga gatulampor. Hur hamnade du här? Vad rör sig i ditt huvud?

      1.  Du är livrädd. Runt varje hörn ser du potentiella våldtäktsmän; varje bil som kör förbi dig kommer stanna, någon kommer slita in dig och styckmörda dig.

      2.    Du är rädd för att passera bilarna. Det är en sen kväll och gud vet hur många som är rattfulla vid det här laget.

      3. Du är helt säker på att Eli lurar i närmsta björk, redo att hoppa ner och suga allt blod ur dig. Och där, i den där trappen, där kommer Samantha komma nedkrypande med sitt förvridna huvud, sitt groteska lätende och du kommer dö likt Sarah Michelle Gellar.

      4. Du njuter av en skön promenad hem. Kvällen är sval och luften är lättare att andas då det inte finns lika mycket avgaser som det gör på dagarna i stan.

Jag är inte rädd för det mänskliga. Jag är helt klart en trea blandat med en fyra och det är lustigt, eftersom jag helt klart vet att The Grudge bara är en film MEN jag vet också att psykiskt galenhet finns inom alla människor och jag vet hur många som blir våldtagna dagligen. Ändå är jag inte rädd. Jag intalar mig själv att en människa kan dö. Kanske har jag på tok för mycket superhjältetankar om mig själv – jag kan ju liksom inte döda en 120kg snubbe om han bestämde sig för att förgripa sig på mig – men det är så jag tänker. Jag vet att han kommer få jävligt ont om jag sparkar honom på rätt ställe. Jag tror det är därför jag är så rädd för det övernaturliga. Det som man inte vet hur man ska överleva ifrån. Då det bara är en slump att man kommer på att ifall du kopierar The Ring-filmen så behöver du inte dö. Du kan inte pepparspraya en vampyr. Du kan inte sparka Toshio i skrevet.

Jag brukade vara riktigt inne på att se skräckisar. Gud vad mycket film jag har sett tillsammans med Mona! Men lustigt nog har jag blivit mycket räddare då jag blivit äldre. Borde egentligen vara annorlunda, tycker jag. Att desto fler skräckisar jag ser desto mer van borde jag bli. Att ju äldre jag blir desto klarare är det för mig att det är en film och att det verkligen inte händer på riktigt. Men på något sätt har det gått bakåt. Nu vågar jag inte se med hela ögon på Scary movie ens.

Ett annat exempel är elljusspåret här hemma. Jag har absolut inga problem att fara ut och springa där själv (eller okej tillsammans med mina hundar, men mina hundar är mesigare än Fang i Harry Potter). Det enda som på något sätt kan ta emot är oro för björn. Eller oro att en orm kommer bita min älskade Celine då hon obrytt kastar sig ut i skogens vilda vegetation. Samtidigt vet jag att sådana spår är många våldtäktsmäns nästen.

Sånt händer inte mig. Jag vet att det är helt fel att tänka så. Allt kan hända alla. Se bara på den där flygvärdinnan som föll från ett plan, landade på en bergssluttning och åkte nerför hela berget. Hon lever idag. Eller se på personer som Caroline. Under några ögonblick förändrades hennes liv och nu ligger hon i en kista under marken.
Se på Hagamannen. Se på Carolines mördare. De är alla människor vi ser dagligen i samhället. De finns överallt. Se på alla offer. Hemska saker händer hela tiden.

Inte för att jag egentligen klagar. Jag brukar säga att det kommer vara ödets ironi att inget kommer hända mig eftersom jag inte är rädd. Medvetenheten för en sak brukar också öka risken för den saken (om vi ska citera Gunilla). Fast det är klart, det kan ju vara tvärtom också. Att eftersom jag inte räds det som är påtagligt så kommer jag inte ta till nog med säkerhetsåtgärder. Jag kommer inte ha ettt pepparspray i handen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska summera det här. Jag vet bara att jag inte orkar gå omkring och vara rädd hela tiden. Jag tror inte på ödet (fastän jag skrev om ödets ironi, jag vet). Det som händer, det händer. Jag vägrar tro att det som hände med Josef Fritzl på något sätt var inplanerat i förväg. Eller att någon slags grymhet är det.

Nej, jag tror inte. Jag tror inte på ödet och jag tror inte på Gud. Jag tror inte på vampyrer och förbannelser heller, fastän jag är mest rädd för sådant.
Det händer för mycket skit överallt för att det ska finnas någonslags ”godhet” däruppe. En människa är en människa och det finns inget jihad, det finns bara idioter som vill vinna något å egna vägnar och sedan kallar det för något annat. Det finns ingen Gud, men det finns jäkligt många fanatiska, egoistiska svin.