Ärligt talat, detta är femte gången jag upprepar Manchester Orchestras låt Where have you been. Jag är helt såld. Och ja den är lite dyster och emo, men det är väl därför jag gillar den så mycket. Perfekt bussmusik. Perfekt dagdrömmamusik.



Apropå musik.. Idag väntade jag på mina päron på ICA MAXI parkeringen. Jag satt där i mer än en halvtimme och jag hade min gudagåva kasettbandet från Walmart med mig. Den tillsammans med min mp3 och mammas omoderna bil med kasettbandspelare gjorde min vistelse väldigt trevlig. Jag sjöng med som fan. Jag formligen skrek samma skrik som Chester Bennington (Linkin Park) då No more sorrow spelades. Sedan insåg jag att en bils väggar inte är lika tjocka som ett hus. Förhoppningsvis dränkte den höga musiken mitt vrålande. Annars har jag skämt ut mig rejält.