Som jag skrev tidigare åkte jag till halkbanan idag. I Piteå.
Självklart ska det vara obligatoriskt. Och självklart ska de lägga den så förbannat jäkla tidigt som det bara går.
06.20 från Luleå. Finns det alls en tid som heter det?
För mig gör det inte det. Jag jobbar inte på Rånebagarn längre, vilket betyder att min dag slutar 24.00 och börjar 08.00. Tid före det finns inte.

Visserligen gick det väldigt bra att stiga upp. Jag fungerade till och med så pass att jag anmälde mig frivillig att köra första sträckan mot Piteå.

Jag gick nästan hela dagen i tron att jag inte alls var påverkad av den absurt tidiga morgonen. Ända tills jag satte mig på Pajalabussen (min favoritbuss då den är mörk och mysig och har mjuka säten) och det sätter sig en kille bakom mig som:
1. Pratar i telefon (väldigt högt, ungefär som när min mormor pratar i sin mobil; jag tror hon tvivlar på tekniken och att hon inbillar sig att det är en platsmugg hon håller i och den som lyssnar står med en plastmugg på andra sidan tråden)
2. Pratar med sina vänner (ännu högre)
3. Hoppar upp och ner i sätet så att han stöter till mitt ryggstöd

Såhär efter en middag och lite tystnad så vet jag att jag överreagerade. Och nej, jag skrek inte åt honom eller gjorde något annat pinsamt, jag satt bara i mitt säte och skruvade upp mp3n till tinitusvolym och satte mig på mina händer så jag inte skulle strypa stackarn varje gång han rörde mitt säte, men fy tusan vad arg jag var. Jag kände mig som världens PMSmonster trots att jag inte ens har besök denna vecka (då jag är pmsmonster så stör jag mig på allt från att du tuggar ljudligt till att du andas för högt).
Då insåg jag att jag stigit upp tidigt imorse. Och helt plötsligt kände jag mig tusen gånger tröttare.

Det blir en tidig natt idag. Imorgon är det onsdag. Jag saknar Jonathan.