Det är lite läskigt. Det där som kallas verkligheten som kommer så mycket närmare för var dag som går. Jag har under 18 år levt skyddad; levt ett enkelt liv mellan skolans väggar. Vilket jag snart inte kommer göra längre. Snart står jag där på trappan till Språklådan och skriker någon dum studentvisa. Kommer jag inse då att jag är arbetslös? Kommer jag förstå att jag kanske ska flytta, börja om någon annanstans, plugga något som jag sedan ska arbeta inom? För jag tror inte att jag gör det nu. Jag kan likna det med mina känslor innan jag åkte iväg till USA. Jag tror inte att det var förrän jag satt på planet påväg från Kallax som jag insåg det. Eller kanske ännu senare. Jag vet inte om jag insåg hur långt borta alla var och hur länge jag skulle vara borta förrän vardagslivet i Tipton kom igång - jag insåg det inte förrän jag förstod att det inte fungerade för mig i en annan familj med någon annans villkor.

Snart har jag bara mina egna villkor. Snart kan jag välja vad jag ska göra av mig själv. Så snart, och ändå har det gått 18 år av förberedelse.

Är jag förberedd? Jag vet inte. Kanske. Jag kanske är förberedd för att flytta hemifrån, men jag vet inte om jag är redo för framtiden ändå. Jag är lite rädd för framtiden. För den kommer så fort. Jag fick just veta något som jag inte kan ta ställning till. Jag är rädd att jag har öppnat upp mig själv och mitt hjärta för tidigt.

Jag är rädd för hur jag är nu - mina känslor och mitt agerande - och därför är jag även rädd för framtiden.
De närmsta veckorna kommer bli jobbiga.