Klockan har precis passerat tre på morgonen. Jag ligger tyst och stirrar upp i taket. Min syn är för dålig för att jag ska kunna skilja på de självlysande stjärnorna som jag klistrar upp där för många, många år sedan och aldrig orkat ta ner; istället för distinkta stjärnor ser jag bara ett blurr av gröngult ljus. Det har äntligen börjat bli mörkt på nätterna men trots det kan jag ändå inte sova. Det var ett bra tag sedan jag kunde sova. Jag trodde, hoppades och önskade att det skulle gå över i och med att mörkret återigen skulle inta Norrbotten, men icke. Mörkret kan inte få mig att känna mig mindre ensam eller mindre frusen i min hundratjugi säng. Ensam, bara med sällskap av mina tankar som blir mer och mer dramatiska allteftersom timmarna av sömnlöshet ökar.

Fast jag är inte ensam. På var sida av mig har jag två trettiåttagradiga, tjugokilos djur, fulla av kärlek. De finns hos mig. De skulle aldrig lämna mig, de finns alltid där när jag är ledsen, redo att trösta på deras egna vis. På varsin sida om mig ligger de; ena ihoprullad i knävecken, den andra i böjen vid magen. Nära, varma. Att de tar stor plats spelar ingen roll; jag kan inte röra mig eller vända mig om men det behövs inte. De finns där och fyller ut tomrummet i sängen, de finns där och ger mig den kärlek som jag saknar. Skulle jag röra mig, om än bara vrida på mitt huvud, så skulle de genast gensvara med att knorra sådär som bara hundar kan göra då de har det riktigt mysigt och sedan skulle de sträcka på benen och dra ihop trampdynorna. Trampdynorna ja, de där små söta tassarna som jag inte kan låta bli att lukta på då. Popcorn luktar de. Det är den bästa doften som finns.

Det är lustigt att jag ändå kan känna mig ensam. Trots det faktum att jag själv knappt får plats i sängen och trots det faktum att de ligger så nära mig som två varma, febriga barn så känner jag mig frusen.

Jag blundar, har blundat de senaste fyra timmarna i hopp om att jag så småningom ska falla i sömn, men det är lönlöst. Jag är förtvivlad; jag älskar att sova, jag har alltid kunnat sova och har aldrig haft problem med det. Jag behöver sova; jag är en sån där människa som inte riktigt fungerar om jag inte får mig mina åtta timmar. Men jag kan inte. Du har tagit sömnen ifrån mig. Jag kan inte sova nu för jag vet hur det är att sova på riktigt. Jag vet hur det är att sova nära dig, med dig, höra dina andetag, känna din värme, känna dina armar om mig och ha ditt ansikte nedborrat vid min hals.

Jag saknar att sova på riktigt. Jag saknar dig.