Nu är sommaren slut och världen går vidare. Höstkläderna kommer fram. Solbrännan bleknar. Grillen ställs undan. Löven gulnar och faller från träden. Det är upprop på fredag. Ja, jag tog examen i juni. Ja, jag har redan bestämt mig för vad jag vill göra. Förbereder mig för 5,5 år fulla av studier och studielån för att sedan bli en lärare för resten av livet. Jo, det har jag bestämt.

Det är på något sätt skönt att ha bestämt det. Men samtidigt förstår jag att andra kanske tvivlar på att jag börjar plugga redan, att jag redan nu slår mig ”till ro”. Alla vill vidare. Alla skrek att ”åh så skönt nu kan jag äntligen flytta ifrån Luleå. Luleå är världens sämsta stad!” eller ”fan vad skönt att slippa plugget! Aldrig mer plugg!”. Alla ville vidare men inte jag. Jag ville stanna kvar. Kvar i skolan där jag känner mig trygg. Kvar i dåtiden, där jag går i korridorerna på Hackspetten, träffar klasskompisarna och där jag på något vis vet var jag har mig själv. Kvar i dåtiden då du fortfarande var hemma.

Ur mina högtalare sjunger Jocke Berg att det är över nu. Ja, nu är det över. Jag håller med honom; jag har egentligen heller aldrig varit nostalgisk, aldrig velat se tillbaka utan alltid kämpat för något som finns i framtiden. Visserligen gör jag det fortfarande (jag vill inget hellre än att december ska komma och jag äntligen får somna in i din famn och veta att jag kan kalla det vi kommer ha för hemma, mitt nya hem) men framtiden skrämmer mig. Jag är inte redo för allvaret än. Jag vill fortfarande nöja mig med studiepengar och extraknäck. För allvarligt talat så är extraknäcken nog. Efter en dag på jobbet är jag död. Jag orkar inte vara så trött och så död. Orkar inte vara död mer än under somrarna och mer än någon helgdag här och där.

Kanske har jag inte varit nostalgisk för att jag på något sätt längtat efter en framtid med något fantastiskt, något storslaget i framtiden, typ att jag kommer bli otroligt rik av hemskt lite arbete, eller att jag ska bli näste JK Rowling eller Kat von D. Nu inser jag att det fantastiska inte kommer att infinna sig. Kanske har jag bara vaknat upp från min fåniga drömvärld eller så har jag förändrats och blivit pessimistisk och orkeslös. Hopplös. Kanske det. Förmodligen.

Stanna hos mig känns som mitt livs signaturmelodi. Jag har alltid undrat hur man kan må bättre av att höra låtar som är halvdeprimerande och desperata. Kanske för att man inser att man inte är ensam.

På onsdag går min värld vidare och jag kommer bli student på LTU. Men jag känner mig inte som en student. Jag känner mig som den sista revolvermannen som kämpar för att förhindra tiden, som kämpar för att vrida tillbaka världen till hur den brukade vara. Fast jag är ju inte den sista. Jocke Berg finns i alla fall vid min sida.