Mobiltelefonen har legat i min ficka hela dagen. Där är den nära. Där hör jag direkt då det ringer. Jag väntar. Väntar och väntar. Men ingenting händer. Mobilen är tyst.
Klockan passerar sju. Sju, det där klockslaget som är brytpunkten. Efter klockan sju kan jag ta upp mobilen ur fickan. För efter sju, då vet jag att den inte kommer ringa. Passerar klockan sju så ger jag upp för dagen.

Jag önskar att jag inte vore så patetisk. Jag önskar verkligen att jag hade ett liv. Att jag ska orka ha ett liv. Att jag inte varannan sekund låter mina tankar gå till mobilen som ligger i fickan. Jag önskar att jag inte tänkte så mycket på den. Det är ju faktiskt så att jag kan göra saker. Jag kan ju vara social. Jag kan ju försöka engerera mig i min nya klass, gå och bli nollad och allt det där. Men jag har ingen ork. Jag skriker efter umgänge, men samtidigt så vill jag inte umgås med någon alls. Jag känner mig obehagligt likgiltig. Låter tiden gå. Lägger mig i badet i två timmar med mobilen på stolen bredvid. Sätter mig och målar, för när jag målar går tiden verkligen fort och jag har kul. Jag ser otaliga avsnitt av Grey’s anatomy, Bleach, True Blood och alla andra serier jag så maniskt följer. Tiden går. Mobilen är tyst.
Jag har verkligen blivit patetisk. En parodi. En sån där tjej som hänger vid telefonen, desperat, väntandes. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag låter mitt liv passera, relationerna förfalla och batteriet rinna ut för jag orkar inte ta mig ur det. Jag är så hjälplöst fast. Det är som att jag gräver en grop och  desto djupare gropen blir desto svårare blir det att se ljuset ovanför mig, desto svagare blir rösterna hos människorna ovanför gropen och desto svårare blir det för mig att klättra upp ur den.

Det känns som att jag alltid väntat på något. I hela mitt liv har jag aldrig tillåtit mig själv att leva i nuet utan jag har alltid väntat eller viljat gå tillbaka. Jag är så otroligt trött på att vänta. Jag vill inte vänta längre. Jag vill börja leva.

Jag går och lägger mig tidigt. Förutom att måla så är sova det bästa sättet att få tiden att gå. Mobilen ligger på mitt sängbord, påslagen utifall att. Imorgon kanske den kommer att ringa. Imorgon fortsätter jag att vänta.