Det är som att jag alltid måste ha något som ger mig ångest. De senaste 3 åren har det varit körkortet. Sedan tog jag det och det var som att ett stort ok lyftes från mina axlar, men istället för att ha ångest över körkortet har jag nu ångest över projektarbetet. Vem har kommit på en sån idiotisk idé?! Typ "ja vi ger eleverna magsår genom att ge dem en kurs som de ska göra hemma helt och hållet och som de ska lämna in klart i april". snacka om ångestframkallande.

Jag har skrivit klart 6 kapitel, har påbörjat 5 och har 7 som måste göras helt från scratch. 18 kapitel ska det bli. Varför, å varför, var jag så idiotisk att tro att jag har nog disciplin och motivation att skriva en förbannades bok?! Jag vet inte.
Kanske för att jag brukade ha motivation, disciplin och inspiration. Men det sista året har jag inte orkat. jag har haft annat för mig. Och jag har verkligen inte orkat med skolan. Allt har fallit. Och nu faller hela jag. Jag behöver sommarlov, jag behöver få slutbetyg, NU NU NU känner jag för att jag ska slippa denna ångest. Men samtidigt vill jag verkligen inte ha det för jag vill inte att sommaren ska komma. Jag vill inte att han ska åka.

Sen lär jag ändå inte slippa ångesten efter sommaren. har kommit på vad jag ska söka nu - grattis till mig - och känner mig ändå rätt taggad. Kommer förmodligen stanna i Luleå i 3 år. Så det blir boende och plugg här hemma. Har inga problem med det alls, på något vis har det känts som att man borde flytta bort från den här stan för att alla andra vill bort. Det känns faktiskt skönt att veta att jag inte kommer behöva häva mig ut i ingenstans, till en stad där jag inte kommer känna någon. Jag behöver inte göra det än, vilket på sitt sätt har tagit bort den ångesten.

Jag behöver vakna nu.