Jag kommer på mig själv med att stirra upp i taket i timmar i sträck. Eller att jag sett på tok för många avsnitt av Top model. Eller att jag går och sover tidigt. Allt bara för att få tiden att gå.
Såhär ska det inte vara. Jag vet det, men samtidigt gör jag det. Jag lever inte, de enda gånger jag känner att jag verkligen lever och vill vara social, vill vara vacker och vill göra saker, det är på helgerna då han är hemma och jag får vara med honom.
Jag är kanske en hemsk människa. En sån som skiter i sina vänner på grund av en pojkvän. Jag hoppas jag inte är en sån, men samtidigt så måste jag ju vara det eftersom jag har så mycket tid då jag bara ligger och stirrar upp i taket.
Jag kan inte hjälpa att känna mig konstant trött. Jag borde träna, jag borde plugga, jag borde måla, men jag kan verkligen inte finna motivation nog att ta tag i saker och ting. Ingen motivation till att ta tag i mitt liv.


Idag har jag bläddrat i LTUkatalogen, för jag borde verkligen börja sätta mig in i vad jag vill göra då jag tar studenten. Kan man inte frysa ner mig i 6 månader istället? Vill inte vänta, men inte av anledningen att det är själva väntan som är jobbig utan anledningen till varför jag måste vänta.
Vad ska jag göra? Vad är skillnaden på argumentationsanalys, kritisk textanalys och verktyg för kritiskt tänkande? Skapar två kurser i 50% kurstakt ett 100% studerande? Ska jag läsa svenska på distans och jobba? Eller vill jag läsa filosofi eller religion som något slags sjukt infall från Helenas sida?

Motivationen tryter redan. Nu borde jag verkligen skriva min bok men jag orkar inte. Har aldrig känt mig så dålig på att skriva skönlitterärt och jag har aldrig känt mig så omotiverad till att skriva det heller.
Kanske går jag och målar. Sen går jag och sover tidigt för imorgon, det är en annan dag och det är dagen du kommer hem igen.