Jag kämpar och överlever. Det är väl så mycket jag kan säga om mitt tillstånd just nu. Hemmet är tyst och då det är tyst så blir jag helt apatisk och bara ligger i sängen och stirrar, eller ligger i sängen och gråter.
Mår jag dåligt så syns det på mig. Nu har det varit gode illa. Jag har hasat omkring i mina alibabas väldigt länge. Mitt hår har varit så flottigt att man skulle kunna vrida ur det och fritera saker. Jag har fått finnar. Jag har mått illa och inte kunnat äta. Jag har sovit, legat i sängen till efter två eftersom jag inte funnit någon anledning till att stiga upp. Jag har helt enkelt inte varit en vacker syn.

Som tur är har jag fina vänner. Sara och jag har sett filmer och serier och gråtit tillsammans. Idag tog hon med mig hem till henne och så fick jag rida igen för första gången på flera år. Det var väldigt trevligt.
Sedan har jag varit hos Mona och druckit kaffe, babblat om lägenheter och åkt ut med bilen för att spana efter björn.

Men det är ändå extremt jobbigt att veta att det bara gått 4 dagar. 4 dagar av 7 månader. Jag får svårt att andas bara jag tänker på det.

Men nu har jag i alla fall duschat.