-
Jag har ingen motivation till att blogga just nu så då har jag beslutat mig för att inte göra det. Varför skriva om man inte har något att skriva? Varför skriva om jag inte gör det av "glädje" eller lust eller vad man nu har för anledning att blogga. Ett bra sätt att skriva av sig.
Jag skriver ingenting längre och jag börjar få stor ångest för mitt projektarbete. En del av mig tror att om jag slutar skriva av "tvång" dvs om jag slutar kallprata om vad jag gjort varje dag, om jag slutar ordbajsa, så kanske jag får tillbaka lusten. Om jag håller mig från att skriva kanske den vaknar igen. Kanske. Eller så är jag patetisk som tror det.
Men nu kommer den här bloggen att.. hm.. inte stängas, men inte heller läggas på is. Den kommer bara inte att bestå av dagliga uppdateringar om allt jag gör varje minut i mitt liv. När jag har något vettigt att skriva så skriver jag det. Och om jag får tillbaka lusten att skriva om hur mina dagar ser ut, då kommer jag skriva om det.
Tills vidare.. So long fuckers!
The vampire diaries
Dessutom klagar jag ju inte att min saknade snygging Ian Somerhalder (Boone i Lost, han dog ju och jag sörjde) är med. Helt klart något att vila ögonen på ^^
vrid ur min hjärna lite mer tack
Det är ytterligare en tisdag. Vi har inte haft så många riktiga tisdagar än detta skolår - bara tre faktiskt - men jag fasar redan för hur jag kommer må då dagen är till ända. Hur låg min blodsockernivå kommer vara och hur tom på tankar.
Dagens schema: 08.15 börjar vi med religion. Efter religion kommer engelska. Sedan filosofi fölt på Människan socialt och kulturellt och så avslutas med dubbeltimme i webdesign.
Vi har alltså tre hemskt intressanta ämnen på schemat: religion, filosofi och MSOK (SOMS i SPINord). Tre kurser där lektionerna fylls med prat om gud, om livet, om existens, om kulturer - om människor helt enkelt.
Ja, jag älskar min klass och tack det för att ha tre diskussionsämnen kräver väl att man funkar med klassen. Men ärligt talat, då våran filosofilärare står där och frågar om vi har ne fri vilja, vad är känslor, vad är en robot och blablabla så vill jag bara öppna skallen, ta ur hjärnan och krama ur allt. För det är bara huller om buller med absurt flummiga tankar som rör sig därinne. Tur att vi har Mats i SOMSen, han är en lite enklare männniska att hanteras med.
Så nu sitter jag här igen. Att avsluta dagen med webdesign är visserligen inte dåligt då man inte behöver tänka så konstigt, men jag erkänner att jag hellre velat göra som större delar av klassen och sluta nu. Jag är redan hungrig. Jag slutar fem och halv sex ska jag på bio. Uh.
Helgen har varit intressant. Återkommer kanske om den, kanske inte. Beror på om jag orkar.
Jag är ingen morgonmänniska
Självklart ska det vara obligatoriskt. Och självklart ska de lägga den så förbannat jäkla tidigt som det bara går.
06.20 från Luleå. Finns det alls en tid som heter det?
För mig gör det inte det. Jag jobbar inte på Rånebagarn längre, vilket betyder att min dag slutar 24.00 och börjar 08.00. Tid före det finns inte.
Visserligen gick det väldigt bra att stiga upp. Jag fungerade till och med så pass att jag anmälde mig frivillig att köra första sträckan mot Piteå.
Jag gick nästan hela dagen i tron att jag inte alls var påverkad av den absurt tidiga morgonen. Ända tills jag satte mig på Pajalabussen (min favoritbuss då den är mörk och mysig och har mjuka säten) och det sätter sig en kille bakom mig som:
1. Pratar i telefon (väldigt högt, ungefär som när min mormor pratar i sin mobil; jag tror hon tvivlar på tekniken och att hon inbillar sig att det är en platsmugg hon håller i och den som lyssnar står med en plastmugg på andra sidan tråden)
2. Pratar med sina vänner (ännu högre)
3. Hoppar upp och ner i sätet så att han stöter till mitt ryggstöd
Såhär efter en middag och lite tystnad så vet jag att jag överreagerade. Och nej, jag skrek inte åt honom eller gjorde något annat pinsamt, jag satt bara i mitt säte och skruvade upp mp3n till tinitusvolym och satte mig på mina händer så jag inte skulle strypa stackarn varje gång han rörde mitt säte, men fy tusan vad arg jag var. Jag kände mig som världens PMSmonster trots att jag inte ens har besök denna vecka (då jag är pmsmonster så stör jag mig på allt från att du tuggar ljudligt till att du andas för högt).
Då insåg jag att jag stigit upp tidigt imorse. Och helt plötsligt kände jag mig tusen gånger tröttare.
Det blir en tidig natt idag. Imorgon är det onsdag. Jag saknar Jonathan.
fantasilös rubrik
För all del. Här kommer ett nytt inlägg.
Igår hände något otroligt. En såndär omskakande upplevelse, nästan ett mirakel. Jag, Helena Åström, satte min fot på Nautilus. Första gången efter en lååång sommar med för mycket onyttigheter. Första träningen på tre månader.
Femton minuter på skidmaskinen och mina ben var spagetti och mitt ansikte lika rött som mitt hår. Tyngdlyftning är lite mer min grej men det gick också käpprätt åt helvete.
Hur kan jag sammanfatta det hela?
Jag hatar att träna. Jag hatar att svettas. Jag hatar att inte kunna andas. Jag hatar att inte orka något. Usch.
Har för övrigt gjort halkbanan idag. Tjugo över sex begav jag mig tillsammans med två andra (plus Daniel) mot Piteå. Jag fick köra först och fick säkert fyra motorstopp innan jag vande mig vid bilen (jag har inte kört deras bilar på ett tag, bara våran vitvolvokombi som är trög som en shetlandsponny).
Det gick bra i alla fall. Jag slirade och sladdade som fan innan jag kom över mina impulsiva handlingar och höll huvudet kallt (vem vill inte trycka ner bromsen och ratta för fulla muggar liksom?). Skönt att ha det bortgjort.
Nu ska jag återgå till htmlkoder. Har lektion för tillfället - webdesign. Kul men rätt segt.
Where do I go from here?
Snart har jag bara mina egna villkor. Snart kan jag välja vad jag ska göra av mig själv. Så snart, och ändå har det gått 18 år av förberedelse.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Kanske. Jag kanske är förberedd för att flytta hemifrån, men jag vet inte om jag är redo för framtiden ändå. Jag är lite rädd för framtiden. För den kommer så fort. Jag fick just veta något som jag inte kan ta ställning till. Jag är rädd att jag har öppnat upp mig själv och mitt hjärta för tidigt.
Jag är rädd för hur jag är nu - mina känslor och mitt agerande - och därför är jag även rädd för framtiden.
De närmsta veckorna kommer bli jobbiga.
