Mobiltelefonen har legat i min ficka hela dagen. Där är den nära. Där hör jag direkt då det ringer. Jag väntar. Väntar och väntar. Men ingenting händer. Mobilen är tyst.
Klockan passerar sju. Sju, det där klockslaget som är brytpunkten. Efter klockan sju kan jag ta upp mobilen ur fickan. För efter sju, då vet jag att den inte kommer ringa. Passerar klockan sju så ger jag upp för dagen.

Jag önskar att jag inte vore så patetisk. Jag önskar verkligen att jag hade ett liv. Att jag ska orka ha ett liv. Att jag inte varannan sekund låter mina tankar gå till mobilen som ligger i fickan. Jag önskar att jag inte tänkte så mycket på den. Det är ju faktiskt så att jag kan göra saker. Jag kan ju vara social. Jag kan ju försöka engerera mig i min nya klass, gå och bli nollad och allt det där. Men jag har ingen ork. Jag skriker efter umgänge, men samtidigt så vill jag inte umgås med någon alls. Jag känner mig obehagligt likgiltig. Låter tiden gå. Lägger mig i badet i två timmar med mobilen på stolen bredvid. Sätter mig och målar, för när jag målar går tiden verkligen fort och jag har kul. Jag ser otaliga avsnitt av Grey’s anatomy, Bleach, True Blood och alla andra serier jag så maniskt följer. Tiden går. Mobilen är tyst.
Jag har verkligen blivit patetisk. En parodi. En sån där tjej som hänger vid telefonen, desperat, väntandes. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag låter mitt liv passera, relationerna förfalla och batteriet rinna ut för jag orkar inte ta mig ur det. Jag är så hjälplöst fast. Det är som att jag gräver en grop och  desto djupare gropen blir desto svårare blir det att se ljuset ovanför mig, desto svagare blir rösterna hos människorna ovanför gropen och desto svårare blir det för mig att klättra upp ur den.

Det känns som att jag alltid väntat på något. I hela mitt liv har jag aldrig tillåtit mig själv att leva i nuet utan jag har alltid väntat eller viljat gå tillbaka. Jag är så otroligt trött på att vänta. Jag vill inte vänta längre. Jag vill börja leva.

Jag går och lägger mig tidigt. Förutom att måla så är sova det bästa sättet att få tiden att gå. Mobilen ligger på mitt sängbord, påslagen utifall att. Imorgon kanske den kommer att ringa. Imorgon fortsätter jag att vänta.

Den kom under en natt. Smög sig in utan ett ljud och helt plötsligt var den där i all sin brutalhet, i full prakt och struntade totalt i vad alla andra tyckte. För ingen ville han den där. Åtminstone utåt sett så ville ingen det. Alla klagade. Alla ojade sig. Alla rynkade på pannan, suckade och stönade. För nu hade den kommit. Hösten. Hösten, med sin kyla, med sina rutiner, med sitt mörker, med sin kalla sol och med sin självklara obryddhet om att den var alldeles för tidig. Den kom, den såg, den segrade. Trots att den var så oönskad.

Själv ler jag inombords. Själv har jag varit redo. Har dammat av mina ljuslyktor i rummet, köpt in ytterligare en myslampa, fingrat längtande på alla mina indiska sjalar jag inte kunnat bära för att de varit för varma, tagit fram mina Dr Martens, min skinnpaj, jag har längtat till att årstiden kommer då jag inte behöver skämmas över min blekhet och komma med bortförklaringar för den.

Det är lustigt, tidigare har jag alltid sett mig själv som en vårmänniska. Jag har alltid gillat våren för det är då ljuset kommer, då man blir piggare, då skolan gått in i sin sluttamp, det är då känslorna fladdrar omkring.

Men så insåg jag, kanske någon vecka innan hösten gjorde sitt intåg, att det är fruktansvärt mysigt med höst. Med den lite råa kylan, med mörkret, med te i soffan invirad i sin favoritfilt, med alla snygga jäkla kläder som man inte kan ha på sommaren, med en massa bra serier som startar om igen, med ljus och lampor och med regnet som smattrar utomhus och man själv sitter inne och inte behöver må dåligt för att man inte är utomhus och tar vara på ”vädret”.

På hösten faller mycket på plats. Antingen återgår man till en rutin, eller så börjar man på en ny man under sommaren insett att man vill ha. Man lugnar ner sig. Sommaren ska tydligen vara semestertid men semestern är en enda stor hets över allt man måste göra och ska hinna med och göra sig förtjänt av.

Jag nickar och ler avmätt till de människor som klagar och gnäller. Kanske gnäller jag lite själv. Men i hemlighet välkomnar jag hösten med all sin mysighet. Jag ser ner på mina fötter och njuter av hur förbannat snygga mina kängor är.

Klockan har precis passerat tre på morgonen. Jag ligger tyst och stirrar upp i taket. Min syn är för dålig för att jag ska kunna skilja på de självlysande stjärnorna som jag klistrar upp där för många, många år sedan och aldrig orkat ta ner; istället för distinkta stjärnor ser jag bara ett blurr av gröngult ljus. Det har äntligen börjat bli mörkt på nätterna men trots det kan jag ändå inte sova. Det var ett bra tag sedan jag kunde sova. Jag trodde, hoppades och önskade att det skulle gå över i och med att mörkret återigen skulle inta Norrbotten, men icke. Mörkret kan inte få mig att känna mig mindre ensam eller mindre frusen i min hundratjugi säng. Ensam, bara med sällskap av mina tankar som blir mer och mer dramatiska allteftersom timmarna av sömnlöshet ökar.

Fast jag är inte ensam. På var sida av mig har jag två trettiåttagradiga, tjugokilos djur, fulla av kärlek. De finns hos mig. De skulle aldrig lämna mig, de finns alltid där när jag är ledsen, redo att trösta på deras egna vis. På varsin sida om mig ligger de; ena ihoprullad i knävecken, den andra i böjen vid magen. Nära, varma. Att de tar stor plats spelar ingen roll; jag kan inte röra mig eller vända mig om men det behövs inte. De finns där och fyller ut tomrummet i sängen, de finns där och ger mig den kärlek som jag saknar. Skulle jag röra mig, om än bara vrida på mitt huvud, så skulle de genast gensvara med att knorra sådär som bara hundar kan göra då de har det riktigt mysigt och sedan skulle de sträcka på benen och dra ihop trampdynorna. Trampdynorna ja, de där små söta tassarna som jag inte kan låta bli att lukta på då. Popcorn luktar de. Det är den bästa doften som finns.

Det är lustigt att jag ändå kan känna mig ensam. Trots det faktum att jag själv knappt får plats i sängen och trots det faktum att de ligger så nära mig som två varma, febriga barn så känner jag mig frusen.

Jag blundar, har blundat de senaste fyra timmarna i hopp om att jag så småningom ska falla i sömn, men det är lönlöst. Jag är förtvivlad; jag älskar att sova, jag har alltid kunnat sova och har aldrig haft problem med det. Jag behöver sova; jag är en sån där människa som inte riktigt fungerar om jag inte får mig mina åtta timmar. Men jag kan inte. Du har tagit sömnen ifrån mig. Jag kan inte sova nu för jag vet hur det är att sova på riktigt. Jag vet hur det är att sova nära dig, med dig, höra dina andetag, känna din värme, känna dina armar om mig och ha ditt ansikte nedborrat vid min hals.

Jag saknar att sova på riktigt. Jag saknar dig.

Nu är sommaren slut och världen går vidare. Höstkläderna kommer fram. Solbrännan bleknar. Grillen ställs undan. Löven gulnar och faller från träden. Det är upprop på fredag. Ja, jag tog examen i juni. Ja, jag har redan bestämt mig för vad jag vill göra. Förbereder mig för 5,5 år fulla av studier och studielån för att sedan bli en lärare för resten av livet. Jo, det har jag bestämt.

Det är på något sätt skönt att ha bestämt det. Men samtidigt förstår jag att andra kanske tvivlar på att jag börjar plugga redan, att jag redan nu slår mig ”till ro”. Alla vill vidare. Alla skrek att ”åh så skönt nu kan jag äntligen flytta ifrån Luleå. Luleå är världens sämsta stad!” eller ”fan vad skönt att slippa plugget! Aldrig mer plugg!”. Alla ville vidare men inte jag. Jag ville stanna kvar. Kvar i skolan där jag känner mig trygg. Kvar i dåtiden, där jag går i korridorerna på Hackspetten, träffar klasskompisarna och där jag på något vis vet var jag har mig själv. Kvar i dåtiden då du fortfarande var hemma.

Ur mina högtalare sjunger Jocke Berg att det är över nu. Ja, nu är det över. Jag håller med honom; jag har egentligen heller aldrig varit nostalgisk, aldrig velat se tillbaka utan alltid kämpat för något som finns i framtiden. Visserligen gör jag det fortfarande (jag vill inget hellre än att december ska komma och jag äntligen får somna in i din famn och veta att jag kan kalla det vi kommer ha för hemma, mitt nya hem) men framtiden skrämmer mig. Jag är inte redo för allvaret än. Jag vill fortfarande nöja mig med studiepengar och extraknäck. För allvarligt talat så är extraknäcken nog. Efter en dag på jobbet är jag död. Jag orkar inte vara så trött och så död. Orkar inte vara död mer än under somrarna och mer än någon helgdag här och där.

Kanske har jag inte varit nostalgisk för att jag på något sätt längtat efter en framtid med något fantastiskt, något storslaget i framtiden, typ att jag kommer bli otroligt rik av hemskt lite arbete, eller att jag ska bli näste JK Rowling eller Kat von D. Nu inser jag att det fantastiska inte kommer att infinna sig. Kanske har jag bara vaknat upp från min fåniga drömvärld eller så har jag förändrats och blivit pessimistisk och orkeslös. Hopplös. Kanske det. Förmodligen.

Stanna hos mig känns som mitt livs signaturmelodi. Jag har alltid undrat hur man kan må bättre av att höra låtar som är halvdeprimerande och desperata. Kanske för att man inser att man inte är ensam.

På onsdag går min värld vidare och jag kommer bli student på LTU. Men jag känner mig inte som en student. Jag känner mig som den sista revolvermannen som kämpar för att förhindra tiden, som kämpar för att vrida tillbaka världen till hur den brukade vara. Fast jag är ju inte den sista. Jocke Berg finns i alla fall vid min sida.