...
Jag kommer på mig själv med att stirra upp i taket i timmar i sträck. Eller att jag sett på tok för många avsnitt av Top model. Eller att jag går och sover tidigt. Allt bara för att få tiden att gå.
Såhär ska det inte vara. Jag vet det, men samtidigt gör jag det. Jag lever inte, de enda gånger jag känner att jag verkligen lever och vill vara social, vill vara vacker och vill göra saker, det är på helgerna då han är hemma och jag får vara med honom.
Jag är kanske en hemsk människa. En sån som skiter i sina vänner på grund av en pojkvän. Jag hoppas jag inte är en sån, men samtidigt så måste jag ju vara det eftersom jag har så mycket tid då jag bara ligger och stirrar upp i taket.
Jag kan inte hjälpa att känna mig konstant trött. Jag borde träna, jag borde plugga, jag borde måla, men jag kan verkligen inte finna motivation nog att ta tag i saker och ting. Ingen motivation till att ta tag i mitt liv.
Idag har jag bläddrat i LTUkatalogen, för jag borde verkligen börja sätta mig in i vad jag vill göra då jag tar studenten. Kan man inte frysa ner mig i 6 månader istället? Vill inte vänta, men inte av anledningen att det är själva väntan som är jobbig utan anledningen till varför jag måste vänta.
Vad ska jag göra? Vad är skillnaden på argumentationsanalys, kritisk textanalys och verktyg för kritiskt tänkande? Skapar två kurser i 50% kurstakt ett 100% studerande? Ska jag läsa svenska på distans och jobba? Eller vill jag läsa filosofi eller religion som något slags sjukt infall från Helenas sida?
Motivationen tryter redan. Nu borde jag verkligen skriva min bok men jag orkar inte. Har aldrig känt mig så dålig på att skriva skönlitterärt och jag har aldrig känt mig så omotiverad till att skriva det heller.
Kanske går jag och målar. Sen går jag och sover tidigt för imorgon, det är en annan dag och det är dagen du kommer hem igen.
Såhär ska det inte vara. Jag vet det, men samtidigt gör jag det. Jag lever inte, de enda gånger jag känner att jag verkligen lever och vill vara social, vill vara vacker och vill göra saker, det är på helgerna då han är hemma och jag får vara med honom.
Jag är kanske en hemsk människa. En sån som skiter i sina vänner på grund av en pojkvän. Jag hoppas jag inte är en sån, men samtidigt så måste jag ju vara det eftersom jag har så mycket tid då jag bara ligger och stirrar upp i taket.
Jag kan inte hjälpa att känna mig konstant trött. Jag borde träna, jag borde plugga, jag borde måla, men jag kan verkligen inte finna motivation nog att ta tag i saker och ting. Ingen motivation till att ta tag i mitt liv.
Idag har jag bläddrat i LTUkatalogen, för jag borde verkligen börja sätta mig in i vad jag vill göra då jag tar studenten. Kan man inte frysa ner mig i 6 månader istället? Vill inte vänta, men inte av anledningen att det är själva väntan som är jobbig utan anledningen till varför jag måste vänta.
Vad ska jag göra? Vad är skillnaden på argumentationsanalys, kritisk textanalys och verktyg för kritiskt tänkande? Skapar två kurser i 50% kurstakt ett 100% studerande? Ska jag läsa svenska på distans och jobba? Eller vill jag läsa filosofi eller religion som något slags sjukt infall från Helenas sida?
Motivationen tryter redan. Nu borde jag verkligen skriva min bok men jag orkar inte. Har aldrig känt mig så dålig på att skriva skönlitterärt och jag har aldrig känt mig så omotiverad till att skriva det heller.
Kanske går jag och målar. Sen går jag och sover tidigt för imorgon, det är en annan dag och det är dagen du kommer hem igen.
dan före dopparedan
jag vet inte om någon egentligen läser det här inlägget. Jag har ju blivit en total katastrof på att blogga,
så jag förstår om jag tappat alla mina läsare.
Nu sitter jag i alla fall här. Fick ett sug att skriva något, vad vet jag inte men det löser sig nog. Blir väl ytterligare
ett onödigt inlägg.
Idag är det dan före dopparedan och mina julkänslor har inte infunnit sig än. TROTS att jag (i ett desperat försök
att få julkänslor) tvingat Jonathan att ha en gran i sin lägenhet, trots att jag varit på julkonsert i Råneå kyrka och trots att jag har en egen minigran i mitt rum. Men icke. Kanske har jag växt ifrån det. Lite ledsamt, jag brukar alltid vara hyper kring jul med julpynt, julklappar och julmusik. Jag brukade alltid mysa så mycket, det är så fint med alla stjärnor i fönstren och med julhandel på stan. Tråkigt om jag tappar det.
Jag har kommit hem från Sara för en stund sen. Sötisen fyller 18 idag så jag har besökt henne hemma i hennes by. Grattis igen, om du läser det här ^^
övrig information: idag var Bella försvunnen ute i Kängsön i 2h. Jag var skitorolig och grät då mamma ringde och sa att hon hittat henne. Orolighet 1, har hon fastnat med reflexvästen i skogen och sitter fast? 2, har hon gått ner genom isen och drunknat? 3, det blir mörkt, vi kommer aldrig hitta henne om vi måste ut i skogen och leta. 4, hur ska jag kunna leva om vi inte hittar henne och detä r julafton imorgon och hon missar sitt paket?
Hon kom i alla fall tillbaka. Nu haltar hon så hon har nog skadat sig någonstans. Men hon är hemma igen. jag har bäddat ner henne i min säng. Då och då sträcker hon på sig och knorrar. Jag älskar henne.
så jag förstår om jag tappat alla mina läsare.
Nu sitter jag i alla fall här. Fick ett sug att skriva något, vad vet jag inte men det löser sig nog. Blir väl ytterligare
ett onödigt inlägg.
Idag är det dan före dopparedan och mina julkänslor har inte infunnit sig än. TROTS att jag (i ett desperat försök
att få julkänslor) tvingat Jonathan att ha en gran i sin lägenhet, trots att jag varit på julkonsert i Råneå kyrka och trots att jag har en egen minigran i mitt rum. Men icke. Kanske har jag växt ifrån det. Lite ledsamt, jag brukar alltid vara hyper kring jul med julpynt, julklappar och julmusik. Jag brukade alltid mysa så mycket, det är så fint med alla stjärnor i fönstren och med julhandel på stan. Tråkigt om jag tappar det.
Jag har kommit hem från Sara för en stund sen. Sötisen fyller 18 idag så jag har besökt henne hemma i hennes by. Grattis igen, om du läser det här ^^
övrig information: idag var Bella försvunnen ute i Kängsön i 2h. Jag var skitorolig och grät då mamma ringde och sa att hon hittat henne. Orolighet 1, har hon fastnat med reflexvästen i skogen och sitter fast? 2, har hon gått ner genom isen och drunknat? 3, det blir mörkt, vi kommer aldrig hitta henne om vi måste ut i skogen och leta. 4, hur ska jag kunna leva om vi inte hittar henne och detä r julafton imorgon och hon missar sitt paket?
Hon kom i alla fall tillbaka. Nu haltar hon så hon har nog skadat sig någonstans. Men hon är hemma igen. jag har bäddat ner henne i min säng. Då och då sträcker hon på sig och knorrar. Jag älskar henne.
5 månader
Hårresande
Dessvärre är det något konstigt med kameran och datorn, så jag kan inte ta över bilderna på min IdolOla-frilla eller mitt längre blonda hår, men här är två gamla bilder på min håriga historia. 
(lägg märke till min snitsiga lilla hästsvans!)
Sedan ramlade jag över en bild på min Bellapluttis då hon var så liten att hon rymdes i två händer. Nu rymmer jag två av hennes tassar i mina händer. Ojojoj...
Väldigt få bilder, men men...
på senaste tiden
- Världens fulaste ord måste vara vårtgård, helt klart. Ser ni det framför er, liksom? En gård med staket och ett litet hus och en massa vårtor.
- Sourcream/Bearnaisechipsen är riktigt goda! Hur vidrigt det än låter så är de faktiskt riktigt yummie. Smakar som en mildare variant av sourcream/onion.
- Jag har börjat spela Chicken invaders igen och det är hemskt beroendeframkallande.
Dagen efter gåsmiddagen
Funderar om jag har haft lite feber i natt. Jag vaknade mitt i natten och kände att jag behövde gå på toa. Då jag väl var där började allt snurra och jag kände hur jag suggesivt blev kallare och kallare. jag kände nästan hur blodet rann bort från huvudet ner mot fötterna. Jag trodde jag var på väg att svimma men jag klarade mig. Vaknade imorse med en sprängande huvudvärk och supersvettig (huvudvärken skyller jag dock på en vinbaksmälla).
Anyway. Igår var jag på gåsmiddag på F21. Det var väldigt formellt - officerarna hade sina uniformer och annars var det aftonklänning/frack som gällde. Jag var ohotad på platsen som yngsta person och detta placerade oss i barnkammaren (men de andra "barnen" som satt där var väl minst 5 år äldre än mig). God mat bestående av gåshjärta, lever, blod, hals och bara gås. Äppelkaka till efterrätt. Det skålades vilt i vårat bord med många pikar mot "pensionärskammaren".
Jag gjorde inte bort mig så fasligt mycket. Råkade ställa mig upp efter Jonathans tal då männen skulle skåla för kvinnan - som yngsta manliga officer föll talet på honom och jag var taskig nog att gå på toa (vilket tvingade Jonathan att följa eftersom männen ska ledsaga kvinnan dit.. eller?) så vi missade backningen på maten. Sen råkade jag riva ner en toalettdörr (och rent spontant utbrast jag "Det var inte jag!") och gjorde nästan en spagat då jag snubblade på min långklänning.
Sammanfattningsvis var det en trevlig kväll. Bilder kommer så småningom (fast jag var korkad så jag tog inte med kameran till själva middagen, utan jag har bara bilder på mig och Jonathan innan vi åkte dit).
...
light up
as if you have a choice
even if you cannot hear my voice
i'll be right beside you
as if you have a choice
even if you cannot hear my voice
i'll be right beside you
orkar inte.
Historien bakom klänningen
Som några av er kanske vet så håller jag på att sy upp en aftonklänning/balklänning till mig. Nej, jag syr den inte i god tid för balen nästa år - jag hade inte alls tänkt gå på balen och har varit av den åsikten ända sedan ettan.
Anledningen till klänningen är att jag ska gå på en såkallad gåsmiddag på F21. Jag förstod faktiskt inte udden av det hela först, tills jag fick veta att man ska ha aftonklänning på sig.
Såå... jag fick börja leta efter något. Anders (i klassen) moster ska sy upp den åt mig. Middagen är den 14nov, så det börjar närma sig nu... Har just valt ut ett tyg, och nästa torsdag ska jag åka till Vitå för en första provning.
Här är modellen som jag kommer ha.
Kommer dock ta bort öppningen fram och så kommer inte kjolen vara lika rynkig. Vad tror ni? ^^
9 to 5 är inte min melodi
Går man till fem i skolan är man per automatik helt slutkörd då man kommer hem. Det spelar ingen roll om det är som tisdagarna då man går 8.15-17.00 eller om det är måndagar då jag går 12.25-17.00 - att lämna skolan klockan fem är psykiskt jobbigt.
Anyway, idag har jag gått till fem. Dagen har dock varit chill med först några personer från en organisation (vars namn jag inte minns) som pratade om utlandsstudiet, jobb utomlands och volontärarbete, sedan sökte vi visum och sen hade vi en rätt simpel redovisning om svensk språkhistoria. Det var tämligen kaos när vi skulle fylla i visumansökningarna. Tänk er en klass med 20pers som sitter och skriker "Vad gör jag här! EVA! Hallå? Vadå occupasion?!" Insåg då jag skrivit ut min ansökan att jag inte skrivit landsnummer på mina svenska telefonnummer - blir jag nekad pga det så lär jag ju strypa någon.
just nu sitter jag hos Jonathan (trot eller ej). Han är och repar med sitt band, så jag tog mig friheten att göra mat. Får jag inte mat på en gång då jag slutat klockan fem så slår jag av helt och hållet, så är det bara.
Ikväll far jag till Uppsala för att hälsa på Anne, systeryster. Stannar där till tisdag. Blir trevligt. Ska åka in till Stockholm någon dag och shoppa lite.
Helena goes strawberry?
Jag har börjat fundera på hårfärgsbyte igen. Jag älskar visserligen att vara rödhårig, men det känns som att jag varit det rätt länge nu och att det är dags för något nytt...
..vilket har fått mig att fundera på rödbrunblond (även kallad jordgubbsblond, kanske kopparblond passar rätt bra också). Jag är lite inne på hur Haley ser ut i OTH säsong 7, fast lite ljusare och rödare än vad hon har.
Jag vet inte, tror ni jag skulle passa i det?
PO tar kål på mig
Jag känner ett konstigt behov av bloggen. Nu när jag inte har skrivit på några veckor så känner jag mig faktiskt dragen hit igen. Jag kan komma på mig själv med att "skriva" blogginlägg i huvudet - särskilt på bussen - då jag kommer på något kul att ta upp.
Typiskt nog kommer jag inte ihåg några av de där roliga sakerna, nu när jag faktiskt skriver igen. Men av någon anledning känns det ändå skönt att skriva; tryggt, på något skumt sätt.
Hade ytterligare en körlektion idag. Jag har tappat räkningen på hur många jag har tagit. Och jag vet inte varför jag envisas. Jag har inte lyssnat på Petters råd att själv känna efter då jag är bra. Jag har helt lämnat över mig till körskolelärarna.
Sanningen är den att det är jobbigt med körlektionerna. Särskilt då jag börjat köra med Maria, deras nya vikarie. Jag blir så himla osäker med henne och gör så simpla fel och surrar supernervöst i 190km/h så jag glömmer bort var jag ska och vad jag ska göra. Sen blir jag så less på mig själv för att jag ändå kör med henne. Jag betalar ju för guds skull, varför ska jag då behöva plåga mig? Men nu har det gått så långt så jag inte riktigt orkar byta körskola, och att få en tid med Daniel är ju bara att drömma om (han är på tok för populär). Nej usch, jag måste ta tag i mig själv och göra bort den här förbannade körkortsgrejen nu.
På torsdag far jag till systeryster i Uppsala. Ska bli trevligt. Stannar till tisdag. Då är det lov. Också rätt trevligt.
-
Det kommer inget superinlägg nu.
Jag har ingen motivation till att blogga just nu så då har jag beslutat mig för att inte göra det. Varför skriva om man inte har något att skriva? Varför skriva om jag inte gör det av "glädje" eller lust eller vad man nu har för anledning att blogga. Ett bra sätt att skriva av sig.
Jag skriver ingenting längre och jag börjar få stor ångest för mitt projektarbete. En del av mig tror att om jag slutar skriva av "tvång" dvs om jag slutar kallprata om vad jag gjort varje dag, om jag slutar ordbajsa, så kanske jag får tillbaka lusten. Om jag håller mig från att skriva kanske den vaknar igen. Kanske. Eller så är jag patetisk som tror det.
Men nu kommer den här bloggen att.. hm.. inte stängas, men inte heller läggas på is. Den kommer bara inte att bestå av dagliga uppdateringar om allt jag gör varje minut i mitt liv. När jag har något vettigt att skriva så skriver jag det. Och om jag får tillbaka lusten att skriva om hur mina dagar ser ut, då kommer jag skriva om det.
Tills vidare.. So long fuckers!
Jag har ingen motivation till att blogga just nu så då har jag beslutat mig för att inte göra det. Varför skriva om man inte har något att skriva? Varför skriva om jag inte gör det av "glädje" eller lust eller vad man nu har för anledning att blogga. Ett bra sätt att skriva av sig.
Jag skriver ingenting längre och jag börjar få stor ångest för mitt projektarbete. En del av mig tror att om jag slutar skriva av "tvång" dvs om jag slutar kallprata om vad jag gjort varje dag, om jag slutar ordbajsa, så kanske jag får tillbaka lusten. Om jag håller mig från att skriva kanske den vaknar igen. Kanske. Eller så är jag patetisk som tror det.
Men nu kommer den här bloggen att.. hm.. inte stängas, men inte heller läggas på is. Den kommer bara inte att bestå av dagliga uppdateringar om allt jag gör varje minut i mitt liv. När jag har något vettigt att skriva så skriver jag det. Och om jag får tillbaka lusten att skriva om hur mina dagar ser ut, då kommer jag skriva om det.
Tills vidare.. So long fuckers!
vrid ur min hjärna lite mer tack
Det är ytterligare en tisdag. Vi har inte haft så många riktiga tisdagar än detta skolår - bara tre faktiskt - men jag fasar redan för hur jag kommer må då dagen är till ända. Hur låg min blodsockernivå kommer vara och hur tom på tankar.
Dagens schema: 08.15 börjar vi med religion. Efter religion kommer engelska. Sedan filosofi fölt på Människan socialt och kulturellt och så avslutas med dubbeltimme i webdesign.
Vi har alltså tre hemskt intressanta ämnen på schemat: religion, filosofi och MSOK (SOMS i SPINord). Tre kurser där lektionerna fylls med prat om gud, om livet, om existens, om kulturer - om människor helt enkelt.
Ja, jag älskar min klass och tack det för att ha tre diskussionsämnen kräver väl att man funkar med klassen. Men ärligt talat, då våran filosofilärare står där och frågar om vi har ne fri vilja, vad är känslor, vad är en robot och blablabla så vill jag bara öppna skallen, ta ur hjärnan och krama ur allt. För det är bara huller om buller med absurt flummiga tankar som rör sig därinne. Tur att vi har Mats i SOMSen, han är en lite enklare männniska att hanteras med.
Så nu sitter jag här igen. Att avsluta dagen med webdesign är visserligen inte dåligt då man inte behöver tänka så konstigt, men jag erkänner att jag hellre velat göra som större delar av klassen och sluta nu. Jag är redan hungrig. Jag slutar fem och halv sex ska jag på bio. Uh.
Helgen har varit intressant. Återkommer kanske om den, kanske inte. Beror på om jag orkar.
Jag är ingen morgonmänniska
Som jag skrev tidigare åkte jag till halkbanan idag. I Piteå.
Självklart ska det vara obligatoriskt. Och självklart ska de lägga den så förbannat jäkla tidigt som det bara går.
06.20 från Luleå. Finns det alls en tid som heter det?
För mig gör det inte det. Jag jobbar inte på Rånebagarn längre, vilket betyder att min dag slutar 24.00 och börjar 08.00. Tid före det finns inte.
Visserligen gick det väldigt bra att stiga upp. Jag fungerade till och med så pass att jag anmälde mig frivillig att köra första sträckan mot Piteå.
Jag gick nästan hela dagen i tron att jag inte alls var påverkad av den absurt tidiga morgonen. Ända tills jag satte mig på Pajalabussen (min favoritbuss då den är mörk och mysig och har mjuka säten) och det sätter sig en kille bakom mig som:
1. Pratar i telefon (väldigt högt, ungefär som när min mormor pratar i sin mobil; jag tror hon tvivlar på tekniken och att hon inbillar sig att det är en platsmugg hon håller i och den som lyssnar står med en plastmugg på andra sidan tråden)
2. Pratar med sina vänner (ännu högre)
3. Hoppar upp och ner i sätet så att han stöter till mitt ryggstöd
Såhär efter en middag och lite tystnad så vet jag att jag överreagerade. Och nej, jag skrek inte åt honom eller gjorde något annat pinsamt, jag satt bara i mitt säte och skruvade upp mp3n till tinitusvolym och satte mig på mina händer så jag inte skulle strypa stackarn varje gång han rörde mitt säte, men fy tusan vad arg jag var. Jag kände mig som världens PMSmonster trots att jag inte ens har besök denna vecka (då jag är pmsmonster så stör jag mig på allt från att du tuggar ljudligt till att du andas för högt).
Då insåg jag att jag stigit upp tidigt imorse. Och helt plötsligt kände jag mig tusen gånger tröttare.
Det blir en tidig natt idag. Imorgon är det onsdag. Jag saknar Jonathan.
Självklart ska det vara obligatoriskt. Och självklart ska de lägga den så förbannat jäkla tidigt som det bara går.
06.20 från Luleå. Finns det alls en tid som heter det?
För mig gör det inte det. Jag jobbar inte på Rånebagarn längre, vilket betyder att min dag slutar 24.00 och börjar 08.00. Tid före det finns inte.
Visserligen gick det väldigt bra att stiga upp. Jag fungerade till och med så pass att jag anmälde mig frivillig att köra första sträckan mot Piteå.
Jag gick nästan hela dagen i tron att jag inte alls var påverkad av den absurt tidiga morgonen. Ända tills jag satte mig på Pajalabussen (min favoritbuss då den är mörk och mysig och har mjuka säten) och det sätter sig en kille bakom mig som:
1. Pratar i telefon (väldigt högt, ungefär som när min mormor pratar i sin mobil; jag tror hon tvivlar på tekniken och att hon inbillar sig att det är en platsmugg hon håller i och den som lyssnar står med en plastmugg på andra sidan tråden)
2. Pratar med sina vänner (ännu högre)
3. Hoppar upp och ner i sätet så att han stöter till mitt ryggstöd
Såhär efter en middag och lite tystnad så vet jag att jag överreagerade. Och nej, jag skrek inte åt honom eller gjorde något annat pinsamt, jag satt bara i mitt säte och skruvade upp mp3n till tinitusvolym och satte mig på mina händer så jag inte skulle strypa stackarn varje gång han rörde mitt säte, men fy tusan vad arg jag var. Jag kände mig som världens PMSmonster trots att jag inte ens har besök denna vecka (då jag är pmsmonster så stör jag mig på allt från att du tuggar ljudligt till att du andas för högt).
Då insåg jag att jag stigit upp tidigt imorse. Och helt plötsligt kände jag mig tusen gånger tröttare.
Det blir en tidig natt idag. Imorgon är det onsdag. Jag saknar Jonathan.
fantasilös rubrik
För all del. Här kommer ett nytt inlägg.
Igår hände något otroligt. En såndär omskakande upplevelse, nästan ett mirakel. Jag, Helena Åström, satte min fot på Nautilus. Första gången efter en lååång sommar med för mycket onyttigheter. Första träningen på tre månader.
Femton minuter på skidmaskinen och mina ben var spagetti och mitt ansikte lika rött som mitt hår. Tyngdlyftning är lite mer min grej men det gick också käpprätt åt helvete.
Hur kan jag sammanfatta det hela?
Jag hatar att träna. Jag hatar att svettas. Jag hatar att inte kunna andas. Jag hatar att inte orka något. Usch.
Har för övrigt gjort halkbanan idag. Tjugo över sex begav jag mig tillsammans med två andra (plus Daniel) mot Piteå. Jag fick köra först och fick säkert fyra motorstopp innan jag vande mig vid bilen (jag har inte kört deras bilar på ett tag, bara våran vitvolvokombi som är trög som en shetlandsponny).
Det gick bra i alla fall. Jag slirade och sladdade som fan innan jag kom över mina impulsiva handlingar och höll huvudet kallt (vem vill inte trycka ner bromsen och ratta för fulla muggar liksom?). Skönt att ha det bortgjort.
Nu ska jag återgå till htmlkoder. Har lektion för tillfället - webdesign. Kul men rätt segt.
Where do I go from here?
Det är lite läskigt. Det där som kallas verkligheten som kommer så mycket närmare för var dag som går. Jag har under 18 år levt skyddad; levt ett enkelt liv mellan skolans väggar. Vilket jag snart inte kommer göra längre. Snart står jag där på trappan till Språklådan och skriker någon dum studentvisa. Kommer jag inse då att jag är arbetslös? Kommer jag förstå att jag kanske ska flytta, börja om någon annanstans, plugga något som jag sedan ska arbeta inom? För jag tror inte att jag gör det nu. Jag kan likna det med mina känslor innan jag åkte iväg till USA. Jag tror inte att det var förrän jag satt på planet påväg från Kallax som jag insåg det. Eller kanske ännu senare. Jag vet inte om jag insåg hur långt borta alla var och hur länge jag skulle vara borta förrän vardagslivet i Tipton kom igång - jag insåg det inte förrän jag förstod att det inte fungerade för mig i en annan familj med någon annans villkor.
Snart har jag bara mina egna villkor. Snart kan jag välja vad jag ska göra av mig själv. Så snart, och ändå har det gått 18 år av förberedelse.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Kanske. Jag kanske är förberedd för att flytta hemifrån, men jag vet inte om jag är redo för framtiden ändå. Jag är lite rädd för framtiden. För den kommer så fort. Jag fick just veta något som jag inte kan ta ställning till. Jag är rädd att jag har öppnat upp mig själv och mitt hjärta för tidigt.
Jag är rädd för hur jag är nu - mina känslor och mitt agerande - och därför är jag även rädd för framtiden.
De närmsta veckorna kommer bli jobbiga.
Snart har jag bara mina egna villkor. Snart kan jag välja vad jag ska göra av mig själv. Så snart, och ändå har det gått 18 år av förberedelse.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Kanske. Jag kanske är förberedd för att flytta hemifrån, men jag vet inte om jag är redo för framtiden ändå. Jag är lite rädd för framtiden. För den kommer så fort. Jag fick just veta något som jag inte kan ta ställning till. Jag är rädd att jag har öppnat upp mig själv och mitt hjärta för tidigt.
Jag är rädd för hur jag är nu - mina känslor och mitt agerande - och därför är jag även rädd för framtiden.
De närmsta veckorna kommer bli jobbiga.
Måndag
Dagens låt: Interpol - Rest my chemistry
Jag orkar inte komma på fyndiga namn till mina inlägg längre. De handlar inte om något som egentligen är viktigt, roligt eller extraordinärt på något vis. Idag är det måndag så det får inlägget heta.
Jag har haft två lektioner idag. Den första halv ett och den andra tjugo i fyra. Jag har slutat fem. Jag förstår inte hur jag trots denna otroligt slappa dag kan vara så fruktansvärt trött. Jag har egentligen inte rätt till det.
Har hur som helst haft min första spanska lektion idag. Ja jag läser spanska steg ett för jag är lat. Jag orkar inte ta tag i tyska steg 4 sådär ett och ett halvt år efter jag läst steg 3. Detta plus att min lärare i steg3 var urusel, så jag har inte lärt mig något nytt sedan nian. Nej tack. Då tar jag hellre ett enkelt betyg i spanska.
Vad jag dock insåg var att jag verkar vara den enda med noll förkunskaper. Alla andra har antingen läst franska/italienska (vilket är nästan same shit) eller så har de läst spanska på högstadiet och vill som jag ta den enkla vägen till ett betyg. Jag undrar hur dålig jag kommer vara... Oo
Min spanskalärare kommer driva mig till vansinne. Han heter David och pratar med oss som de kanske gjorde då man gick i sjuan. Tack för det.
Har förövrigt sluppit en lååång kväll på ICA. Var meningen (trodde jag) att jag skulle inventera där från 7 och framåt, men då jag kom dit blev jag hemskickad då de tydligen kommit en bra bit (de flesta som inte pluggar till fem började redan fem med inventeringen). Jag klagar inte.
En väldigt söndagig lördag
Det spöregnar ute. Jag har fått dåligt med sömn pga täppt näsa och überslemmig hals. Till råga på förkylning har jag pms och ligger och vrider mig i magsmärtor. Käkade värktabletter och mådde lite bättre. Tycker om att det regnar. Då har man en ursäkt för att ligga i badet i två timmar för att sedan avancera till soffan och läsa en bok. Ingen ångest för att göra ingenting. Underbart. Nästan som söndag.
Håller på med Flowers for Algernon, en bok vi läser för engelskan. Den är väldigt speciell, men jag gillar den. Lite samma som jag gillade boken Du sköna nya värld - aldrig något jag spontant skulle läsa men som jag uppskattat väldigt mycket. Det är därför det är roligt att ha kurser där man tvingas läsa. Man vidgar sina vyer.
Fick btw höra av en elev på Tipton highschool (som bekant skolan där jag var utbytesstudent) att jag designat omslaget till deras skolkalendrar. Mina reaktioner:
1: Vänta.. va? Hur? Varför?
2: Oj vad smickrande.
3: Får det göra så? Jag menar, får de använda sig av något jag gjort utan att fråga mig? Har jag inga rättigheter eller vad?
Inte för att jag egentligen bryr mig, men har de verkligen laglig rätt att ta den? USA är ju känt för att vara überförsiktiga vad gäller sånt - allt för att inte bli stämda. Men som sagt, jag är mer smickrad än vad jag är upprörd.
Håller på med Flowers for Algernon, en bok vi läser för engelskan. Den är väldigt speciell, men jag gillar den. Lite samma som jag gillade boken Du sköna nya värld - aldrig något jag spontant skulle läsa men som jag uppskattat väldigt mycket. Det är därför det är roligt att ha kurser där man tvingas läsa. Man vidgar sina vyer.
Fick btw höra av en elev på Tipton highschool (som bekant skolan där jag var utbytesstudent) att jag designat omslaget till deras skolkalendrar. Mina reaktioner:
1: Vänta.. va? Hur? Varför?
2: Oj vad smickrande.
3: Får det göra så? Jag menar, får de använda sig av något jag gjort utan att fråga mig? Har jag inga rättigheter eller vad?
Inte för att jag egentligen bryr mig, men har de verkligen laglig rätt att ta den? USA är ju känt för att vara überförsiktiga vad gäller sånt - allt för att inte bli stämda. Men som sagt, jag är mer smickrad än vad jag är upprörd.
Denna bild gav jag i julklapp till min värdfamilj, och jag antar att det är
denna de använt... (tigern är skolans "djur" så att säga.)
denna de använt... (tigern är skolans "djur" så att säga.)
Zzz
då jag vaknar är jag trött. då jag stiger upp är jag trött. då jag anländer till skolan är jag trött. då jag kommer hem från skolan är jag trött. då jag tagit min middagslur är jag trött. klockan nio på kvällen är jag trött. då jag tillsist går och lägger mig är jag närmast död.
Jag förstår inte detta. Eller kanske gör jag det. Jag försöker se tillbaka då denna trötthet började. Var det i samma veva som det blev mörkt ute? Kanske. Är det för att jag slarvar med mina järntabletter? Kanske. Är det på grund av mina ppiller? Kanske. Är det för att jag äter skit och inte rör på mig? kanske. Förmodligen alltihopa i en härlig mix.
Jag måste styra upp mitt liv.
Jag förstår inte detta. Eller kanske gör jag det. Jag försöker se tillbaka då denna trötthet började. Var det i samma veva som det blev mörkt ute? Kanske. Är det för att jag slarvar med mina järntabletter? Kanske. Är det på grund av mina ppiller? Kanske. Är det för att jag äter skit och inte rör på mig? kanske. Förmodligen alltihopa i en härlig mix.
Jag måste styra upp mitt liv.
